Hipsterkonsensus! "För sent för Edelweiss" fick fem av sex av A-Lo i SvD, fyra av fem i DN av Matthias Dahlström, och i Digfi fick den också fyra av fem: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11674 - recenserad av yours truly och publicerad redan igår. Jag måste erkänna att jag först gav den en trea, dels för att det är en svagare skiva än "Ett kolikbarns bekännelser" (som i och för sig är en närapå perfekt skiva) men mest för att det är något i mitt DNA som gör det svårt för mig att älska rocksmockor. Men, och det är ett viktigt men, en rocksmocka från Håkan Hellström smakar annorlunda än en från Uffe, Plura eller Pugh (de har ju till och med namn som låter som onamopoetiska smock-ord ur serietidningar: PUGH! UFF!). Håkan älskar livet för mycket, han försöker aldrig vara cool, och därför blir han aldrig heller patetisk. Andres Lokko skrev någonting om att det som gör Håkan så speciell är att det inte finns någon textrad som är för banal för honom att sjunga, och jag tycker det ligger något i det. Inga känslor är för stora, inga gester är för fåniga, inga ord är för klyschiga, för det är såhär det är, det är så han känner. Det är väldigt befriande. Så hur som helst, jag bröt mot det rockjournalistiska budordet som säger att man måste vara konsekvent, och ändrade helt fräckt på recensionen och betyget en timme efter publiceringen. För boogie eller inte boogie, skinnväst eller inte skinnväst, who am I kidding, det här kommer vara en av årets mest spelade skivor för mig. Jag älskar Håkan Hellström.