Gunnar Björnstrand och Max von Sydow i "Nattvardsgästerna"
Finns det inte ett visst mått av pliktskyldighet i hur Sveriges media öser ur sig hyllningar till den bortgångne Ingmar Bergman? Betydde han verkligen så mycket, för alla? Jag tror det är så att oavsett vad folk (och nu pratar jag om journalister, redaktörer, beslutsfattare inom public service) tycker om honom så är de medvetna om att han är en ikon. När en ikon dör så styr man upp de där specialprogrammen och kondoleansböckerna, det är så man gör helt enkelt. Det är som en kunglighet hade dött. Man vet att det hade varit pinsamt om man inte hyllat honom tillräckligt.
Och it's all good om du frågar mig. Sorgeknark! Igår såg jag på förlängda nyheter på tv, hörde Erland Josephsson prata om Ingmar Bergman på radio, hörde den repriserade radioteatern "Vox humana" (jättebra), såg Marie Nyeröds dokumentär, läste på New York Times hemsida, lapade i mig. Idag har jag legat med DN Kultur i sängen hela förmiddagen, gått igenom den pedagogiska tidslinjen och hela grejen. Reprisen av Bergmans "Sommar"-program tänker jag inte heller missa, trots att jag redan hört det. Så gör jag, och så gör många andra. Man gottar ner sig i att sörja och minnas. Är det sentimentalt? Ja, kanske, men in a good way.
Det pratas mycket om varför Ingmar Bergman hade större status utomlands än i Sverige. För mig är det tydligt: dialogen. Inte många vågar säga det just idag, men de styltiga och onaturligt levererade replikerna i SAMTLIGA Bergmanfilmer har en distanserande effekt på alla som förstår svenska. För Woody Allen och alla andra som bara hör ljudet av röster och läser en fullkomligt begriplig textremsa är det annorlunda. De kan ta till sig innehållet utan att irriteras av det teatrala och orealistiska. Så hade jag gärna kunnat se på Ingmar Bergmans filmer. Men de är förstås bra ändå, speciellt gillar jag Persona, Scener ur ett äktenskap, Smultronstället, Sommaren med Monika, Nattvardsgästerna och Fanny och Alexander (mastadontversionen, underbar att se i ett svep!).
Det känns alltid tomt när stora människor går ur tiden. Det gör faktiskt det. Vad som gör just den här tomheten speciell är att Bergman hade ett så intensivt förhållande till döden, det lyste igenom i så många filmer... nu när han själv mött döden känns det därför liksom som en något dramatisk slutpunkt. Döden döden döden. Dödsångest dödsångest dödsångest. Och vad hände sen? Döden kom och tog honom. Och nu är han borta. Dödsångestens trygga röst lyser med sin frånvaro. Att veta att Ingmar Bergman är död kommer ge en viss kuslig eftersmak när man ser filmer som "Det sjunde inseglet" i framtiden. Här är någon som verkligen kämpat emot döden - och nu när han förlorat den fåfänga lilla kampen känns naturens gång på sätt och vis ännu mer hopplös och sorglig.