o/modernt 2021: in evening light

Publicerat i: klassisk musik, recension Confidencen, Festival O/Modernt

O/Modernt
”In evening light”
Verk av Arvo Pärt, Pēteris Vasks och Richard Strauss.
Solister: Hugo Ticciati, violin, Filip Korošec, slagverk.
O/Modernt Chamber Orchestra, O/Modernt New Generation Artists, Brett Dean.
Dirigent: Hugo Ticciati.
Scen: Confidencen Ulriksdals Slottsteater, Solna.

2017 framförde Hugo Ticciati och hans O/Modernt Chamber Orchestra den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks violinkonsert ”Distant light” på Musikaliska i Stockholm, med esten Arvo Pärts ”Silouan’s song” som förspel. Samma trick upprepas nu, när Vasks nya violinkonsert ”In evening light” uruppförs som självklar final på årets O/Modernt-festival på Confidencen.

Vasks och Pärt har en del gemensamt. De är ungefär lika gamla, kommer från baltiska länder, komponerar innerliga och (för att vara modern konstmusik) lättillgängliga verk och har långa karriärer som följer hemlandets resa från sovjetiskt förtryck till frihet och självständighet. Men de har olika temperament och olika fokus i sin musik. 

För Pärt är religiositeten central. Den djupt kristna blicken på livets lidande genomsyrar allt han skriver, och genererar en längtan efter frälsande stillhet i musiken. Vasks däremot är en naturromantiker snarare än en munkliknande mystiker, hans konstnärskap är så att säga andlig inte vertikalt utan horisontellt. Den söker och hittar själ och mening i naturens skönhet, i årstidsväxlingarna och i den livgivande solen. Hur som helst är det effektfullt att låta Pärts dystra ”Silouan’s song” sömlöst övergå i Vasks mer nyansrika violinkonsert.

”In evening light” är en aning mer konventionell än sin tjusigt konstruerade föregångare, men låter samtidigt aldrig tillrättalagd. Här finns många uttrycksfulla solokadenser som Hugo Ticciati levererar med intensiv laddning, och svepande partier som låter dramatiska men aldrig sentimentala. Att den ackompanjerande orkestern enbart består av stråkar gör att musiken tycks sväva, som om scenen som målas upp inte visar människorna nere på marken utan molnen uppe i skyn, och hur solstrålarna från soloviolinen interagerar med dem när dagen går mot sitt slut. Knäckande vackert.

Konsertens andra halva är en spegelvänd version av den första, med ett långt aftonstycke som omedelbart följs av en Arvo Pärt-klassiker. Här är det två instrumentala dödsrunor – Richard Strauss ”Metamorfoser” från 1945 och Pärts ”Cantus in memoriam Benjamin Britten” från 1977. 

Exakt vilket förfall som Strauss uttryckte sin sorg för i sitt fascinerande verk, som han skrev 80 år gammal samtidigt som Tyskland gick förlorande ur andra världskriget, har länge varit föremål för diskussion. Men är det ens sorg som är huvudingrediensen? Visserligen citerar Strauss begravningsmarschen ur Beethovens tredje symfoni och plitade ner ”in memoriam” på samma sida i partituret. Men den dikt av Goethe som Strauss sysselsatte sig med samtidigt som han komponerade ”Metamorfoser” pekar på någonting annat: ett behov av självrannsakan, att ta sig i kragen och leva så sant, vaket och förståndigt som möjligt, så länge det går, oavsett vad som hänt. Det är allvarlig men mestadels hoppfull musik. Och när Ticciati dirigerar sin orkester i detta verk hör jag inget tungsinne, bara värme och öppenhet. Men det är en metamorfos från ljuvhet till bitterljuvhet till bitterhet. Tragiken vinner först i slutet, och blir därför drabbande.

Efter detta borde konserten inte kunna bli bättre. Men Pärts kärleksfulla runa över Benjamin Britten, en tonsättarkollega som han aldrig fick träffa, blir ett perfekt avslut. Klockan klämtar som om det var Strauss och inte Britten som nyss gått bort, sorgen breder ut sig hos stråkarna i tonarten a-moll. Men när den sista tonen är ett klockslag vars övertoner bildar treklangen A dur har ljuset på något magiskt vis ändå vunnit argumentationen mot mörkret.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-06-17)

Kommentera 0
Visa fler inlägg