Nicholas: Har Nirvanarenässansen inletts? Unga slackerband i chillwavekretsar tycks vara inspirerade av "Bleach", och nu har Dallasrapparen Tum-Tum bestämt sig för att hylla bandet genom att döpa sin nya skiva till "Purp Kobain" och en låt till "Kourtney Love", smakfullt sampla "Smells Like Teen Spirit" samt göra en parodi på "Nevermind"-skivomslaget. Men allt detta är egentligen oväsentligt – Tum-Tum rappar med tyngd och inlevelse, och de homogena beatsen är marinerade i lila dimma. Toppskiva. BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Jag tror inte att Tum-Tum egentligen bryr sig om Nirvana. Men Kurt rimmar på purp och Cobain rimmar på kodein, så det var nästan oundvikligt att göra en sån här temaskiva, i alla fall om man gillar den typen av jollar som Tumzilla gillar. Och som han gillar dem. "Kourtney Love" är en fantastisk låt, förmodligen den bästa antropomorfa låten om berusningsmedel sedan Mobb Deeps 15 år gamla "Drink away the pain", och rätt deppig egentligen - Tum-Tum rappar passionerat om hur han väljer bort allting i världen, alla vänner och tjejer, för sin jazztobak som han älskar så dyrt. Det enda som stått vid hans sida och aldrig svikit honom. Snyft. Men Tum-Tum är ingen emorappare, han har tyngd och auktoritet som Young Jeezy, fast han rappare smidigare och mer variarat än Jeezy, och han sjunger chockerande bra. Vad är det med Dallasrappare och sång? Det är på en helt annan nivå än andra staters rappare. Jag tänker på framförallt Z-Ro men även Chamillinaire. Enligt Juice Mane Hugo - big up till honom som tipsade mig om den här skivan - brukar inte Tum-Tum sjunga så mycket som han gör här, men det är i linje med vibben på skivan, den är mjuk och mörk och trög. Från introts "Purple Rain"-cover (som han på Slayerskt vis döpt till "Purple Reign" - jag kan skriva det, för det här är inte en recension i SvD) till avslutande "Stay throwed" sjunger han sina catchy refränger, samtidigt som funkiga gitarrsamplingar och diskreta trummor snurrar runt honom. Det är ett så gott som perfekt rapalbum - den enda låten som jag har svårt för är "Robbin on Elm St." med sin enerverande barnramsa i refrängen, fast även den blir acceptabel efter några lyssningar, känns liksom schizofren och paranoid - en purp-psykos. Om det finns någon rättvisa i världen blir Tum-Tum Dallas nästa superstjärna.