Nicholas: Sverige behöver artister som Veronica Maggio. Stjärnor som är kommersiella utan att låta töntiga, som inte är singer/songwriter-präktiga, som vågar odla en image av cool sexighet. Maggio är nästan alltid bättre än låtarna hon sjunger. Nya skivan låter snyggt från början till slut, men lyckas alltför sällan gripa tag. Bäst är innerliga förälskelseskildringen Mitt hjärta blöder, hemmafest-anthemet Välkommen in och det majestätiskt stolta titelspåret.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Min vän Hanna Fahl recenserade den här skivan i DN, och jag tycker att hon var lite väl generös. Högsta betyg, "ett bitterljuvt mästerverk", "en ny svensk klassiker". Och SvD delar ut fem av sex i betyg och kallar skivan "årets fram tills nu starkaste svenska album" (dvs bättre än både Alexis Weak, Anna Järvinen och Lykke Li!) som har "alla förutsättningar att bli en popklassiker".
Jag vet inte jag. "Mitt hjärta blöder" är mycket fin som sagt, och förutom de andra låtarna jag nämnde så tycker jag om den syrligt uppgivna balladen "Utan kläder". Men i övrigt är skivan rätt banal. Christian Walz är ingen Oskar Linnros om man säger så - upptempolåtarna låter jobbigt hurtiga och soundet känns ofta onödigt gammeldags ("Finns det en så finns det flera" hade till exempel kunnat ha haft ett "Beautiful people"-beat, men har istället ett trött rockkomp). Och låtarna som skrivits tillsammans med Markus Krunegård, "Vi kommer alltid ha Paris" och "Finns det en så finns det flera" är skivans sämsta, med käcka och meningslösa fraser som refränger. Krunis är alltid så himla förnumstig - "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel" liksom... tack. Håll käften. Jag hoppas inte att detta är inledningen på en karriär som professionell låtskrivare åt andra, ty någon Orup är han inte.
Men åter till Maggio själv. Jag gillar henne, hennes röst, hennes attityd. Jag tror att hon en dag - mycket möjligt redan till nästa album - kan få till en riktig fullträff. Det är därför det är så synd att folk kallar den här skivan för mästerverk och klassiker - vilka ord ska man ta till om hon lyckas göra något som är stort på riktigt? Ah, den slarviga kritiken, jag blir tokig på den. Det tråkiga med skivan är att den börjar extremt bra och ger sken av att vara årets "Vilja bli", det där soundtracket till sommaren som både SvD och DN talar om, men efter fyra låtar säckar den ihop likt en deg som har jäst och som man sticker hål på med trägaffeln. Sorgligt är vad det är.
Hur som helst. Det är gött med popdivor som sjunger på svenska, man ska ta vara på dem, hålla upp dem som crucifix mot gubbrockvampyrerna. Johanna Koljonen ska tydligen skriva en bok om Carola, det tycker jag är kul även om jag aldrig gillat Carola. Däremot är jag lite svag för Lisa Nilsson.