medierna i p1 lördag 11 maj

Publicerat i: radio Carl Magnus Juliusson, Gunilla Brodrej, Medierna, P1, Sofia Lilly Jönsson, kritik


Den senaste tiden har det blivit en liten debatt om kritiker, eller snarare om huruvida det är okej att kritisera en kritiker eller inte. Det ska väl vara tre olika händelser för att något ska räknas som en spaning, men nu finns det bara två: dels fejden mellan GP och Göteborgs Stadsteater (som tycker att en av GP:s teaterkritiker är så inkompetent att de har uttryckt att de inte vill att denna kritiker ska recensera teaterns uppsättningar), dels faktumet att jag här på bloggen (och även på min Facebook) har kommenterat de recensioner av "Dröm och skådespel" som dykt upp. Jag tycker att det är två inte helt jämförbara situationer, men fine. Gunilla Brodrej skrev en krönika om denna "trend" i Expressen, en text som i papperstidningen fick rubriken "Kritikerhatarna". Det var inte så kul att läsa - jag älskar ju kritik, jag älskar att vara kritiker, jag känner en enrom yrkesstolthet, kritikerhatare är det sista jag är. Men om jag själv kritiserar kritiker så får jag självklart finna mig i att bli kritiserad, som man bäddar får man ligga. P1-programmet Medierna gjorde hur som helst ett inslag om allt detta till programmet som sändes i lördags, de intervjuade både mig och Gunilla Brodrej. Lyssna gärna! I spelaren här ovan eller på deras hemsida.

Två saker som jag måste tillägga: för det första, jag förstår faktiskt inte den här gyllene regeln med att man aldrig ska svara på kritik. Okej, jag fattar att det inte alltid är så snyggt att den som blir sågad skriver något till svar på sågningen - det hade ju sett bättre ut/haft mer tyngd om det var någon utomstående som kommenterade en konstig recension - men hur snyggt eller inte snyggt det är, hur okej eller inte okej det är, beror inte det jättemycket på vad man skriver till svar, i vilken kanal man skriver det, och vad som stod i själva sågningen? Bara en tanke. Denna blogg har ca 20 läsare om dagen, jag skojar inte. Det är inte samma impact som en stor dagstidning, eller som en influencers instagramkonto. Om jag skriver ett inlägg här, eller gör en statusuppdatering på Facebook och får några likes och kommentarer, är det jämförbart med att starta drev eller hålla på med populistisk journalistik? Jag tycker faktiskt inte det.

För det andra: både Brodrej och SvD:s musikkritiker Sofia Lilly Jönsson (som inte direkt älskade "Den andra musiken"), vars blogginlägg Brodrej hänvisar till i sin krönika, tycker att det är anmärkningsvärt att jag använde ordet "idiot" när jag här på bloggen kommenterade recensionen av "Dröm och skådespel" i GP. Visst, det var ett ganska hårt ordval. Men ingen av dem nämner i vilket sammanhang jag skrev att GP:s recensent var en idiot: han skrev ju ett rent sakfel, han påstod att jag i min bok skriver att Mozarts "Figaros bröllop" inte är nyskapande vilket är helt motsatsen till vad jag skriver i boken. Jag blir sur på nytt när jag tänker på det. Och jag tycker inte att det är så konstigt att den lögnen i hans recension gjorde mig så upprörd att jag kallade honom för idiot här på bloggen.

Inte så konstigt - men var det okej att jag gjorde det? Enligt Svenska Akademiens ordlista (2015) betyder substantivet "idiot" antingen 1) "intellektuellt handikappad person" eller 2) "person som bär sig dumt åt". Det står också att definition 1 är ålderdomlig och definition 2 är något man använder i vardagligt språk. Bloggspråk får nog betecknas som vardagligt, i alla fall vad gäller den här bloggen. Jag ångrar att jag skrev ordet idiot i mitt blogginlägg - för då hade jag sluppit att bli smälld på fingrarna av Brodrej och Jönsson - men jag kan inte säga att det var fel av mig att skriva det, för det var ett ord jag använde på ett korrekt sätt, jag beskrev en person som hade burit sig dumt åt. I wish you all the best, Carl Magnus Juliusson, jag anser inte att du är intellektuellt handikappad. Men jag ska be GP förbjuda dig att recensera böcker av mig i framtiden... skoja!
Kommentera 0
Visa fler inlägg