10. Drake "Shot for me"
Gåshud redan i första versen. Vad är det med den här låten som är så bra? Den underbara melodin, de elegiska ackorden, den extremt bittra texten, det fåfänga försöket att förneka smärtan och intala sig själv om att man är vinnaren när man egentligen är förloraren? Fan vet, men denna Drakelåt känner jag starkare för än någon annan. En av de första låtarna på Drakes andra album "Take care" som osar av kreativt självförtroende men också av brustna illusioner. Jag tycker att det fortfarande är hans starkaste album, han var fortfarande på väg upp här, det fanns något rent och naivt över honom. Idag skulle han aldrig skriva en låt som byggde på fantasier om att alla tjejer som dissade honom när han var ingenting nu minsann ångrar sig och super sig fulla i ensamhet och tänker på honom. Det är ju en pinsam sak att fantisera om - sanningen är att folk som har släppt en i det förflutna skiter i en i framtiden. Och detta är en smärtsam insikt, men Drake är inte tillräckligt korkad för att trycka tillbaka den trots att han försöker, så den dyker upp i slutet av låten och Drake erkänner sitt förnedrande nederlag genom att muttra en välsignelse över tjejen/tjejerna som spökar i hans inre, för att röka fredspipa med det förflutna. Det är han som bryr sig. Det är han som måste ta en deppig shot. Livet är grymt.



9. Jai Paul "Jasmine (demo)"
En låt som verkligen bara hade kunnat vara gjord på 2010-talet. Det programmerade och snygga möter det murriga och smutsiga, det självmedvetna möter det sexiga, det specifika möter det upplösta. Att genrebestämma Jai Paul känns svårt, och meningslöst, för det blir förminskande mot musiken. "Obskyr minimalistisk indie-soul-funk-pop", det låter svintråkigt. Men den här låten är allt annat än tråkig. Den är en riktig juvel.



8. Kendrick Lamar "Money trees"
Jag hatar Kendrick Lamar. Jo, jag gör faktiskt det. Så störig stil att vara fantastiskt bra och sen bli fantastiskt tråkig. "To pimp a butterfly" är 2010-talets stora kejsarens nya kläder-album, och även om han sedan dess försökt få tillbaka sin status som "tuff/modern" rappare så köper jag inte bluffen. Han är präktig, självgod och humorlös. Annat var det i början av hans karriär, de bästa låtarna på "Section 80" och "Good kid, maad city" är sensationellt bra, han brann verkligen här, hans rap svävade över alla andra, ett mystiskt geni, som Rakim på 80-talet. Men hur smarta och mångbottnade låtarna än var så glömde han aldrig bort att det viktigaste var att de lät svängiga och fräscha på ett naturligt och opretentiöst sätt. Svårt att välja mellan "Money trees" och "The recipe", båda är favoriter, men den här har jag ändå lyssnat på fler gånger, dansat till fler gånger, försökt rappa med i fler gånger. Beatet är inget annat än hypnotiskt, rappen är inte mindre än perfekt och de tre vokalisterna kompletterar varandra på ett ljuvligt sätt. Den här musiken romantiserar inte LA, jag ser bara natt och motorvägar framför mig, och ändå eller just därför blir den mer levande än all annan LA-rap.



7. Mount Kimbie "Made to stray"
Jag kom först i kontakt med Mount Kimbies musik när post-dubstep var all the rage, deras "Carbonated" lät minst lika bra som Burials "Archangel" och James Blakes "CMYK". När så denna låt släpptes, första singeln från deras andra album, blev jag först förvirrad, men också glad. Det var uppenbart att de hade lämnat post-dubstep och det trånga utrymmet (vilket de ovan nämnda artisterna också hade gjort, fast i olika riktningar) och sökte sig mot något större, friare, mer äventyrligt och experimentellt men också vackrare och mer poppigt. De var inte bara två fula engelsmän som stod bakom en maskinpark och gjorde knepig musik - fast detta var de ju också - de höll på att pussla ihop framtidens popmusik. Givetvis blev det inte riktigt så, popmusiken fortsatte att vara vad den var, folk ville fortfarande ha vers och refräng och tydliga texter om romantisk kärlek. Men när "Made to stray" dunkar i högtalarna hör man ljudet av en alternativ verklighet, en dimension där ett blixtrande popcrescendo kan byggas av knottriga trumprogrammeringar och mjukt mässande körsång. Den transformerande upprepningen, technons magiska löfte, har sällan förverkligats så som i denna hit.



6. Frank Ocean "Nikes"
Jag var inte med på det stora Frank Ocean-tåget 2012, när alla var helt galna i honom. Jag gillade honom, jag tyckte om många låtar på både "Nostalgia, ultra" och "Channel orange", jag var bara inte helt blown away som väldigt många andra var. Kanske var det att han hade ett självmedvetet drag som skapade lite distans för mig, att det kändes som soul som var mer smart än sensuell? Men jag smälte efterhand, och ingen kan ju hävda att låtar som "Thinkin bout you" inte är känslosamma nog, jag hade helt enkelt varit ute och cyklat. När så den där helgen i augusti 2016 kom, då Frank Ocean släppte först det visuella albumet "Endless" som jag tyckte var jättebra, och sedan en låt som var ännu bättre och som inte var med på den skivan - det var "Nikes" - och sedan albumet "Blonde" (som "Nikes" alltså var den första singeln från), då var det som om huvudet exploderade av Frank Ocean-pepp. Av alla fina, mer eller mindre briljanta låtar som han har gjort så är det ändå "Nikes" som jag känner allra starkast kärlek för. Det här är soul som känns modern och gränslös men ändå har en kärna av smärta, längtan och mjuk mänsklighet. "I may be younger but I'll look after you / We're not in love but I'll make love to you / You're not here, I'll save some for you / I'm not him but I mean something to you" - bra poplyrik tycker jag.



5. Burial "Hiders"
Burial är som Bach för mig, en trygg famn att alltid springa tillbaka till, en svart mantel att svepa om sig när hösten är kall och ruskig. Det är musik som är trösterik genom att vara så brutalt sanningsenlig: det mörka får vara mörkt, det fula får vara fult, det smärtsamma får vara smärtsamt. Burial är, precis som Bach, aldrig sentimental men alltid känslosam. Just därför blir överraskningen så stor när han gör varm och glädjefylld musik, det drabbar en hårdare. "Hiders" är en sådan hoppfull Buriallåt. Jag vill nästan gråta när "You don't have to be alone" sjungs som en inofficiell refräng i slutet av låten och de extatiska discotrummorna börjar rusa fram, effekten påminner lite om "I am the resurrection" med The Stone Roses, även om känslan som skapas inte är likadan. Men båda låtarna har det gemensamt att den hett efterlängtade refrängen är alldeles för kort, den stannar kvar i ens huvud mycket längre, man längtar efter att få höra den igen, men man blir inte bönhörd. Så tur då att det finns en Boutros Bull edit :)



4. The Weeknd "The morning"
När The Weeknds första mixtape släpptes kändes det som att R&B hade kommit till en ny magisk nivå, en tidigare otänkbar punkt där det var möjligt för en artist att låta både hjärtekrossad, melankolisk, dekadent, sexig och hård - samtidigt som musiken kombinerade dagens fräschaste beats med sagolikt vackra melodier (långa böljande linjer) och traditionella soulinstrument som smakfulla elgitarrer. Wow! Det var en ohållbar punkt, både The Weeknd och den myriad av artister som influerades av honom blev snart odrägligt självmedvetna, soundet/genren blev snart en parodi på sig själv, något urvattnat och själlöst och till slut ganska ointressant. Men där och då var det magiskt, och låtarna på detta första mixtape - av vilka "The morning" är den i särklass bästa, tycker jag - trängde djupt in i mitt hjärta, eller snarare, det var som att jag kastade mig huvudstupa i denna underbara avgrund av modern soul, som var så kall och så varm på samma gång. Så mörk men så personlig och full av liv. Idag är The Weeknd en bred popartist, han är duktig på det han gör, men en gång i tiden var han något annat, något mycket större och vackrare. "The morning" är en underbar artefakt från något som var för bra för att vara sant.



3. Lana Del Rey "Video games"
Det känns som en evighet sen, men när det kort efter att "Video games" hade släppts och blivit en succé uppdagades att Lana Del Rey egentligen hette Elizabeth Grant, och inte alls hade den bakgrund som hon gav sken av i intervjuer etc, då blev det skandal. För att hon inte var autentisk, för att hon skapat sig en artistpersona, hon var fejk och manipulativ, hur vågade hon? Det känns avlägset eftersom autenticitet inte längre har så hög status, det är nu helt okej att leka och låtsas, det är helt okej att popartister har en medveten agenda och konstruerade artistidentiteter. (Eller återigen helt okej, är väl mer korrekt - att Dylan och Bowie ljög och skapade myter om sig själva i början av sina karriärer tycker ju alla bara är något mysigt.) Hur som helst, som alla vet har Lana Del Rey sedan dess blivit en så stor artist att ingen bryr sig om det där käbblet i början, alla vill bara höra mer av henne och se mer av henne. Hon har glidit in i en annan artistmyt, hon är superstjärna på riktigt. Berättarjaget i "Video games" är dock ingen stjärna, hon är en blasé (kanske till och med deprimerad) tjej som har en oglamorös tillvaro med planlöst häng, odramatiska fyllor och en pojkvän som är mer peppad på att sitta och spela tv-spel än på passionerad romantik. Berättarjaget har dock en hemlig längtan inom sig, en vild bön om kärleken som lyfter allt och förintar allt utanför bubblan som är hon själv och hennes käresta. Kanske är detta killen hon är ihop med nu, kanske är det en välvillig fantasi om honom, kanske är det en fantasi om att deras förhållande är mer meningsfullt än vad det är. Det är en intressant text, men det är musiken som gör den här låten så otrolig tycker jag. Dels de vaggande pianoackorden, lika enkla som sorgsna, dels den episka sångmelodin, dels det underbart ödesmättade arrangemanget med harpa och refrängstråkar och nästan inga trummor alls. I all chosefri blygsamhet snurrar Lana upp en tornado av romantik, och jag sugs in, jag sugs rakt in, upp i den mörka pelaren och ner mot djupet. Hon sjunger att himlen är en plats på jorden med sin älskling, så varför låter hon så ensam? Är drömmarna det enda som håller en vid liv? "Only worth living if somebody is loving you / baby, now you do" avslutar hon refrängerna med, som en besvärjelse, hon trollar fram kärlek där den egentligen inte finns, där det kanske aldrig har funnits eller någonsin kommer att finnas. Jag bryr mig egentligen inte ett skvatt om vare sig Lana Del Rey eller Elizabeth Grant, jag är bara förhäxad av denna märkliga poplåt.



2. Kendal Johansson "Blue moon"
Att Kendal Johansson är så mystisk bidrar till att jag älskar honom, och den här låten, så mycket. Han släpper nästan aldrig någon musik, men jobbar hela tiden med musik, och har gjort musik till en massa reklamfilmer (bland annat, har jag hört, den där till Lantmännen som alltid var med i biofilmernas reklamsegment ett tag). Jag föreställer mig att han och hans kompis Duvchi, en annan överbegåvad perfektionist, satt i en studio varje dag i flera år och bara komponerade och spelade in en massa fantastisk musik som de var för självkritiska för att låta någon höra. Så kanske det inte alls var, men det spelar ingen roll, det är mysigt att fantisera om Kendal Johansson, det är mysigt att KUNNA fantisera om en samtida popartist, för är det något som har gått förlorat i denna post-MTV, post-internetboom-era så är det mystiken som omgärdade popmusik förr, informationsbristen och utrymmet för publikens och lyssnarnas projektioner och fantasier. Jag tror att kultur och konst mår bra av en gnutta mystik och hemlighetsfullhet. Men hur som helst, allt det här hade varit ovidkommande om inte "Blue moon" hade varit en så fantastisk låt. Men det är just vad den är, den är helt otrolig, den marscherar fram som en inzoomad tusenfoting på daggvåta eklöv i en löftesrik sommargryning. Att jag tänker på naturen har delvis, men inte bara, att göra med det samplade fågelkvittret. Rytmen är briljant, den syntetiska virveltrumman punkterar taktslagen i något som liknar narkoleptisk reggaeton. Det manipulerade pianot låter ackorden lysa och dallra med galen kraft. Och sången, sången är helt underbar, Kendal låter som om det är hans enda chans att sjunga en poplåt, som om det var den sista poplåten som gjordes, det är nu eller aldrig, han måste sätta den perfekt och det är just vad han gör. Samtidigt är det en märkligt oansenlig låt, den rullar fram och rullar stillsamt tillbaka igen, melodin är så bra att man aldrig saknar en refräng, verserna är feta nog liksom, men likväl kommer varken någon refräng eller något stick eller någon avslutning, allt bara tonas ut och stiger som ånga mot himlen. Och ändå känns det inte futtigt, det enda man känner när musiken klingat ur är tacksamhet. Det är en magisk poplåt. Och, helt objektivt, årtiondets starkaste cover.



1. Sky Ferreira "Everything is embarrassing"
Att välja en etta av mina topp tre låtar har varit väldigt svårt, det har cirkulerat från och med att jag började göra den här listan. Det fick bli "Everything is embarrassing" ändå för att den är ett så starkt utropstecken, det är verkligen en popsingel som är målad med lysande neonfärger. Den lyckas med den på pappret omöjliga kombinationen inåtvänd melankoli och extrovert utlevelse. Inte för att Sky Ferreira sjunger som en superkaxig diva här - hon låter dock ganska cool och sexig - men själva musiken talar sitt tydliga språk: trummorna som sparkar och piskar, ackorden som lyser som roterande strålkastare som skär genom den kompakta natten, melodin som dansar ovanpå allting. Det är briljant att refrängens melodi flyger betydligt lägre än verserna och det magiska sticket, det är som om berättarjaget vänder sig bort eller tittar ned i marken och bara mumlar de smärtfyllda orden som en ramsa för sig själv. Utan självförtroende, utan hopp, bara en sorgsen och fånig önskan. Att hon sjunger så lågt ned i register gör också att det är lätt att sjunga med i refrängen, så hon bjuder in att man som lyssnare möter henne, hon kommer ned till oss. Och jag älskar att möta henne, jag älskar att sjunga med i hennes fåfänga bön, jag älskar att komma i kontakt med den bittert omöjliga kärleken. Jag vet inte hur många gånger jag har klättrat upp på en stol eller ett bord eller en bardisk när den andra refrängen övergår i det extatiska sticket. Vad är det med musik som får folk att göra så? Vad är det med en poplåt som får en att känna så starkt, även om man inte kan varenda ord i texten? För det är bortom text, bortom ord. Jag har faktiskt aldrig lyckats lära mig alla ord i refrängen och ändå sjunger jag med, för refrängen talar till mig. Musiken sträcker sig efter mig. Och när det händer bryr jag mig inte om vad någon tycker, jag bryr mig inte om värdsliga saker, det enda som finns är musiken och min känsla av den. Ingen kan ta den ifrån mig, den är min. Ingen kan förminska den, jag ser det jag ser, jag hör det jag hör. Nuförtiden försöker dock jag att hålla tillbaka lite när jag dansar till musik, för jag vill inte vara en clown. Men att ha sin känsla för magisk musik lite i hemlighet, dold och skyddad, gör inte känslan svagare, har jag märkt. Jag behöver bara blunda, jag behöver bara lyssna, jag behöver bara le. Och så är jag på bardiskarna igen, och jag tänker aldrig komma ned.