Som alla trogna Annika Flynner-läsare minns blev jag helt tagen av Agnes Vardas film "Efterskörd". Igår såg jag en annan av hennes filmer, den självbiografiska "Agnes stränder" som kom häromåret. Den var väldigt fin. Kanske inte lika vass som Efterskörd, men så är det också två olika typer av filmer: en fritt associerande dokumentär respektive ett slags filmade memoarer. Jag tyckte Agnes stränder påminner om Carl Johan de Geers mycket fina "Med kameran som tröst (del 2)" i det att regissören berättar saker från sitt liv och gestaltar det med enkla, till synes helt spontana, fiktionaliserade scener med minimal scenografi och kostym. Fast "Agnes stränder" är ändå överraskande påkostad, med ambitiösa saker som akrobatcirkus och en en stor syntetisk val i naturlig storlek (!), som får vara med i ungefär 30 sekunder var, bara för att Varda fick ett infall och ville gestalta det på ett visst sätt.



Men lika ofta är idéerna enkla och briljanta. Som när hon berättar att hon fick namnet Arletty, eftersom hon föddes i Arles, men att hon aldrig gillade det och bytte namn till Agnès när hon var 18. Hon ristar in namnet Arletty i sanden och låter vågorna sluka och sudda ut bokstäverna synkroniserat med voiceovern. Bilder som lyder voiceover istället för tvärtom: äntligen ett hållbart argument för voiceover på film.



Agnès Varda ser en bild på sig själv som liten, lekandes i sanden med en kamrat, lycklig. Hon utforskar detta minne inte genom att prata lite sentimentalt om den tiden i allmänhet, utan genom att återskapa scenen - hon låter två små flickor ha på sig identiska baddräkter som de två små flickorna på fotot, bara för att se hur hon reagerar på det. På samma sätt låter hon senare i filmen scenograferna bygga upp det ruckel i dit hon en gång flyttade och långsamt förvandlade till en vacker ombonad bostad, bara för att få röra sig i den miljö som fastnat på fotot. Närheten till fotot, till bilderna, och liksom förtroendet för konsten, lyser igenom hela filmen och det är inte bara sympatiskt utan väldigt effektfullt. Och det är inte bara bilder som hon berörs av - hon har en lång utläggning om Schuberts åttonde symfoni, symfonin som aldrig fullbordades men som är så kolossalt vacker ändå (lite som Schuberts eget, alldeles för korta liv!). Lyssna på den här, den är som sagt hälften så lång som alla andra symfonier men dubbelt så bra som de flesta.


René Magritte, "Les Amants" (1928)

Hon pratar mycket om sitt förhållande till Jacques Demy, sitt livs kärlek. Han dog i AIDS 1990 men hon tänker på honom hela tiden, deras kärlek har inte dött. Och när hon ska gestalta detta gör hon en briljant parallell till en målning av Magritte, där de älskandes ansikten är täckta med tyg. Verkligheten är ofullständig. Det är en kyss som inte smakar läppar. Ett ansikte som finns där men som inte kan ses och inte beskrivas. Ett minne som blir absurt. Men närvaron av kärlek och passion går inte att ta miste på. Så Agnès Varda väljer att visa sin inre bild av henne och Jacques så här:



Det syns inte här, men de två går baklänges. Det gör Agnès hela filmen igenom, när hon återbesöker alla platser som hon har starka minnen till. Det är för att göra filmen rättvisa: det här är en felaktig process, livet går framåt men denna film går bakåt, det som visas är inte den naturliga verkligheten utan den upplevda och ut-och-invända. Varda är besatt av tanken att vara trogen mot konstverket, så hon använder sig av speglar och evighetssynvillor för att skapa en verfremdung-effekt och påminna om det paradoxala i att en berättelse kan gå åt två håll samtidigt. Hennes sista replik är: jag minns medan jag lever. Något som kan te sig självklart, men för Agnès Varda är det något mystiskt och vackert, att flera tider kan existera parallellt.



Fast de ord som ekar starkast efter filmen är de som Agnès Varda yttrar om sina barn och barnbarn, samtidigt som alla dessa får vara med i bild samtidigt, klädda i vitt medan mor/farmor/mormor Varda är klädd i svart (närmare döden än någon av de andra), och genom bluescreen-teknik får strosa omkring i harmoniska miljöer som en skogsdunge och en strand:

"Mina barn, deras fruar och män, mina barnbarn. Jag vet inte om jag känner alla. Och jag vet inte om jag förstår dem. Men jag går mot dem."

Och så går hon mot dem, sträcker sig efter dem, de ljust klädda, de man vill ska vara ljuset. Familjen, det enda som är begripligt ibland, samtidigt som familjerelationer ofta är helt hopplösa. Men man tyr sig till dem, tyr sig till kedjan och blodet, illusionen av kontinuitet och evighet. Det är en tröst, eller kan vara, eller borde vara. Men just gesten: jag går mot dem. Så naturligt och vackert. En pusselbit i att förklara livet - så bör all konst vara.