Jag älskar Johann Sebastian Bachs musik. Och de sex "Brandenburgkonserterna" tillhör hans mest älskade och beundrade verk. Men... är de inte möjligtvis... lite... överskattade? Jag tycker faktiskt det, har jag kommit fram till. Det är inte dålig musik, tvärtom, det är jättebra musik. Men de har inte samma tyngd som Matteuspassionen, soloviolinmusiken, "Det vältempererade klaveret", sonaterna för violin och cembalo eller det här orgelpreludiet. Brandenburgkonserterna hade inte heller något inflytande på Bachs samtida eller efterföljande tonsättare, de blev aldrig spelade under hans livstid och hittades först ett århundrade efter hans död. Jag tror att denna upptäckt blev så sensationell för att man just då var galen i Bach (den stora Bach-revivalen hade startat 20 år tidigare när Mendelssohn arrangerade ett framförande av Matteuspassionen) och det fanns ett sug efter storslagna verk som kunde matcha bilden av det stora geniet. Han hade ju inte skrivit några symfonier (den genren var inte uppfunnen på hans tid), och han hade visserligen skrivit fantastiska konserter för orkester och soloinsturment, men i många fall fanns inte dessa bevarade i original utan bara som transkriptioner som Bach gjorde för andra instrument, vilket tog bort den glansfulla autenticiteten lite. Så hittade man plötsligt de här sex konserterna för olika instrument, och folk blev bananas. (Det var tio år efter att Schumann hade upptäckt den döde Schuberts nionde symfoni, och blivit tokig av glädje på samma sätt.) Så jag fattar att Brandenburgkonserterna fick den status som de fick, och den statusen har bara blivit starkare med åren. Men min poäng är att denna status inte enbart handlar om den konstnärliga kvaliteten i själva konserterna. De är bra, men de tillhöra inte Bachs starkaste musik.

Om detta och om annat pratade jag om i det senaste avsnittet av Musikrevyn i P2, tillsammans med programledaren Sara Norling och min DN-kollega Johanna Paulsson. Det blev ett kul samtal, lyssna gärna! Jag babblar även om likheterna mellan Richard Strauss och Thomas Mann, närmare bestämt om släktskapet mellan "En alpsymfoni" och "Bergtagen". Fast den bästa skivan som vi recenserade denna vecka var ett piggt duettalbum mellan violinisten Patricia Kopatjinskaja och cellisten Sol Gabetta