Kendrick Lamar
”Mr. Morale & The Big Steppers”
(PGLang/Top Dawg/Aftermath/Universal)
Betyg: 4

En Kendrick Lamar-skiva är en litterär upplevelse mer än en musikalisk. Det finns en högre densitet i denne Pulitzerprisbelönade rappares låttexter än vad som är brukligt inom både hiphop och annan populärmusik. Innehållet är tyngre, orden regnar tätare, perspektivskiftena är fler, dubbelbetydelserna mer subtila och albumens underliggande dramaturgi viktigare.

Om man slölyssnar på ”Mr. Morale & The Big Steppers” medan man sysslar med andra saker lär man få en chock när det giftiga dialogdramat ”We cry together” dyker upp, och den som väntar på att det ska komma någon låt att dansa till väntar förgäves. Detta är inte hiphop för klubben, festen eller BLM-demonstrationen. Musiken tjänar orden och är för all del fin, välproducerad och svängig.

På detta sitt femte studioalbum gör Kendrick Lamar upp med den frälsarstatus som han genom åren både har fått från omvärlden och axlat själv. På skivomslaget visar han upp tre sidor av sin persona: den jordnära familjefadern, den törnekronebärande Messias och den beväpnade svarta mannen från Compton. Men skivan handlar framför allt om den otrogne mannen som erkänner sina synder för sin fästmö, går i terapi, får kontakt med traumatiska minnen och får en ny blick på sin familj och på sig själv. Som en del av denna resa vågar han adressera homofobi och transfobi på ett insiktsfullt sätt.

Kendrick Lamar är djupt kristen, liksom en annan stor hiphopbegåvning, Kanye West. Men deras tro skiljer sig åt. Kanye söker Gud faders kärlek, förlåtelse och trygghet. Kendrick är mer intresserad av Jesus kompromisslösa rättrådighet, ödmjukhet och icke-materialism. När han berättar om sina felsteg koketterar han inte – han är inte sentimental och självömkande, bara mån om att inte vara förljugen. Det ökar hans trovärdighet när han i skivans två sista låtar tycks hitta en förlösning.

Albumtiteln talar om två personlighetstyper som Kendrick Lamar fruktar att fastna i; dels den dömande moralisten som inte är så perfekt själv, dels den fege självbedragaren. ”Stop tap-dancing around the conversation” hörs fästmön Whitney Alford säga i slutet av ”We cry together”, och ljudet av steppande fötter återkommer då och då under albumet.

Världen är full av folk som dansar runt smärtpunkterna, tycks Kendrick Lamar vilja säga, men han vill inte vara sådan själv. Likt en hiphoppens Karl Ove Knausgård blir han större av att visa sin litenhet och är klädsamt ambivalent inför den flodvåg av beundran som hans skarpa verk skapar. 

Bästa spår: ”Father time”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2022-05-16)