excalibur

Publicerat i: artikel, film

John Boormans ”Excalibur”, som hade biopremiär 1981, är något så udda som en storslagen auteurfilm inspirerad av Carl Jung, Richard Wagner och urgamla engelska myter – som blev en publikframgång. En film som förändrade fantasygenren, utan att riktigt tillhöra den.

”Excalibur” handlar om Arthur, den engelske kung som endast existerat i sagornas värld, men som där har haft ett långt liv. Han drog det magiska svärdet ur stenen och visade sig därigenom vara den rättmätige kungen av England, han hade trollkarlen Merlin som mentor, bildade och ledde riddarna av runda bordet, byggde slottet Camelot, skickade ut sina riddare för att söka efter den heliga Graal, och när han dog blev ön Avalon hans viloplats. Mellan 1100-talet och 1400-talet skrevs legenderna om kung Arthur och hans riddare ned, efter att länge ha varit muntligt traderad litteratur. 

Boorman var inte den förste att göra film av denna sagomylla. Bland föregångarna kan nämnas Richard Thorpes MGM-epos ”Riddarna av runda bordet” (1953), Disneys animerade barnfilm ”Svärdet i stenen” (1963), Robert Bressons kärva ”Lancelot du Lac” (1974) och inte minst komediklassikern ”Monty Pythons galna värld” (1975). Men Boorman kom från ett annat håll. För honom var ”Excalibur” ett sant hjärteprojekt, en film han hade väntat på att göra i hela sin karriär. 

Boorman har berättat om hur läsningen av kung Arthur-sagan, i T.H. Whites uppdaterade version, gjorde ett djupt intryck på honom som barn. I sin ungdom blev han lika berörd av T.S. Eliots ”Det öde landet”, och hittade via denna bok till Jessie Westons ”From ritual to romance”, en klassisk analys av kung Arthur-mytologin som belyser dess hedniska, förkristna ursprung. Filmerna som Boorman skapade sedan han blivit filmregissör var alla förtäckta versioner av graalmyten – huvudpersonerna befann sig alla i någon form av kris, på jakt efter det som skulle göra dem hela igen. När Boorman flyttade ut på den irländska landsbygden i slutet av 1960-talet blev han en naturromantiker. Han läste psykoanalytikern Carl Jung – som intresserade sig mycket för Merlin som kulturell figur ­– och blev mer och mer fascinerad av myter, symboler och det kollektiva undermedvetna. Allt detta förde honom framåt mot ”Excalibur”.

Redan 1969 började Boorman skissa på manuset till en kung Arthur-film som han skickade till filmbolaget United Artists – som svarade med att fråga om han ville göra en filmatisering av J.R.R. Tolkiens ”Sagan om ringen”-trilogi istället. Boorman tackade ja, eftersom han såg många likheter mellan Tolkiens vision av en mytisk version av England och sina egna tankar om kung Arthurs värld. Han ägnade många månader åt att skapa sin inspirerade bearbetning, och brevväxlade med Tolkien själv. Men när manuset var klart ville inte United Artists gå vidare med den ambitiösa och dyra produktionen. Det var en besvikelse för Boorman. Arbetet med Tolkienmanuset var dock inte helt förgäves, det blev som en förstudie till ”Excalibur”. 

För Boorman var myten om kung Arthur en allegori för mänsklighetens historia: från barbariskt mörker (tiden innan det magiska svärdet Excalibur gör entré) till bländande civilisation (symboliserat av det ”moderna” Camelot) till tragiskt förfall (när människan upphör vara ett med naturen). Därför var det viktigt för honom att hans film täckte hela kung Arthurs liv istället för en utvald episod, trots att han förstod att detta var problematiskt rent dramaturgiskt. Det är mycket som ska hinnas med under filmens två timmar och 20 minuter – Boorman lyckas faktiskt trycka in allt viktigt, dock på bekostnad av rollfigurernas fördjupning. Dialogen är starkt stiliserad – varje replik är ren och utan undertext, scenerna framträder som glasmålningar i en gotisk katedral. 

Boorman såg paralleller mellan Englands Arthurmytologi och det tyska eposet ”Nibelungensången”. Denna uråldriga saga var en inspirationskälla för Tolkiens ”Sagan om ringen”-trilogi och dessförinnan Richard Wagners operatetralogi ”Nibelungens ring”. Med sina operor ”Lohengrin” och ”Parsifal”, som handlar om graalriddare, gjorde Wagner mycket för att väcka intresset för Arthursagorna under 1800-talet. Boorman besökte 1978 festspelen i Bayreuth och såg Patrice Chéreaus omsusade nyproduktion av Wagners ”Ring”, vilket eldade på hans inspiration ytterligare. När han skapade ”Excalibur” lät han tre välvalda musikstycken av Wagner få mycket utrymme på soundtracket: förspelet till ”Tristan och Isolde”, för att illustrera det romantiska triangeldramat mellan Lancelot, Guenevere och Arthur (som speglar det mellan Tristan, Isolde och kung Marke); förspelet till ”Parsifal”, för att illustrera Percevals frälsande förvandling; och ”Siegfrieds sorgmarsch” från ”Ragnarök”, som knyts till Arthur själv. Få filmer har använt Wagners musik lika snyggt.

Den mest kända musiken i ”Excalibur” är dock Carl Orffs ”O fortuna”, som hörs både den första och den sista gången kung Arthur och hans riddare rider ut för en ödesdiger strid (under själva stridscenerna spelas sällan musik – det kaotiska och hemska våldet blir inte romantiserat). I slutet är det extra dramatiskt, för riddarna är gamla, slitna och alldeles för få, och fiendearmén leds av den iskalle Mordred som är Arthurs egen son. Våren har äntligen kommit, men kontrasten mellan den vackra naturen och de stridslystna männen i sina rustningar är obehaglig. Äppelblommorna yr genom luften när de stormar fram. Orffs dramatiska körmusik är kusligt kongenial till dessa bilder – det blir en sorts parallell till D.W. Griffiths ”Nationens födelse” (1915) och hur de hästburna Ku Klux Klan-männens framfart där ackompanjeras av Wagners ”Valkyrieritt”. Även trailern till ”Excalibur” använde effektivt ”O fortuna”, som snart blev en del av den allmänna populärkulturen – den har hörts i över 100 filmer sedan dess.

Naturen i ”Excalibur” ser inte naturlig ut, för det var inte realism som Boorman ville åt, utan myt. Filmfotografen Alex Thomson lät projicera starkt grönt ljus på löv och mossa för att få dem att skimra magiskt, och riddarnas rustningar reflekterar ljus på ett lika övernaturligt vis. Visuellt inspirerades man av prerafaeliterna, som på 1800-talet skapade poetisk konst av medeltidsromantik.  John Everett Millais målningar ”Ophelia” och ”Spring (apple blossoms)” och Arthur Hughes ”The knight of the sun”, till exempel. Men även sekelskiftets Gustav Klimt gör sig påmind – både riddaren i en gyllene rustning och de mystiska kvinnorna ombord på båten som för Arthurs lik till Avalon ser ut som hämtade från Klimts episka ”Beethovenfris”.

Precis som ”Sagan om ringen” är ”Excalibur” en sorgesång över den moderna avförtrollade tidens antågande. När Merlin vemodigt talar om att magikernas dagar är räknade, att den enda (kristna) guden ska ersätta de många gudarna, att skogens och flodens andar kommer tystna, att det är dags för människans tidsålder – då låter han som alverna som lämnar Midgård för gott i slutet av ”Sagan om konungens återkomst”. Peter Jackson såg och tog intryck, hans ”Sagan om ringen”-filmtrilogi hade antagligen sett väldigt annorlunda ut om det inte vore för ”Excalibur”. Medan HBO-serien ”Game of thrones” inspirerades av andra saker från Boormans film: det brutala våldet, de vågade sexscenerna och inslagen av incest.

”Excalibur” följdes av en våg av framgångsrika fantasy- och riddarfilmer under 1980-talet – ”Conan barbaren” (1982), ”Den oändliga historien” (1984) och ”Willow” (1989), för att nämna några. Hollywood satsade stort på pojkpubliken och äventyr med övernaturliga inslag, efter de enorma framgångarna med ”Star wars”- och ”Indiana Jones”-filmerna. Boormans ”Excalibur”, med sin romantisk-jungianska mytbehandling, sitt allvarliga mörker och lika allvarliga ljus, har ingenting att göra med dessa filmer. Men själva trenden hjälpte till för att hans film över huvud taget fick bli gjord, och för att den sågs av en så stor publik.

”Excalibur” blev inte omedelbart en del av filmmästerverkens kanon – många kritiker imponerades av det visuella men hade svårt för den pretentiösa tonen – men dess rykte har stigit med åren. Regissören Zack Snyder, känd för framgångsrika superhjältefilmer, räknar den som sin favoritfilm. Och David Lowerys ”The green knight” som hade premiär i somras och fick fin kritik är djupt inspirerad av ”Excalibur”, på ett ytterst respektfullt och konstnärligt vis. 

Se ”Excalibur” med öppet sinne och du kommer bli drabbad av filmberättande i sin vackraste form. Visuellt överväldigande, musikaliskt berusande, galet ambitiöst, djupt personligt. Boorman ville skildra en engelsk värld som inte hade någonting att göra med den historiska verkligheten, han ville klä av sagorna deras kristna konnotationer, han ville åt den råa myten. Resultatet blev en tidlös film. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-12-30)

TRE KULTURELLA FENOMEN SOM (KANSKE) PÅVERKATS AV ”EXCALIBUR”

- Roxy Musics album ”Avalon” (och singeln med samma namn) släpptes året efter ”Excalibur”. Även fotot på skivomslaget tycks vara inspirerad av filmen, närmare bestämt slutscenen.

- Ernest Chaussons opera ”Le roi Arthus” uruppfördes postumt 1903 och glömdes snart bort – men fick sin första skivinspelning 1986. En slump eller ett resultat av en fransk ”Excalibur”-vurm? Fransmännen älskade Boormans film, som fick ett specialpris på festivalen i Cannes 1981 (”prix de la contribution artistique”), fin kritik i franska tidningar och sågs av över två miljoner franska biobesökare.

- Nintendos långlivade och omåttligt framgångsrika spelserie ”The legend of Zelda” startade 1986, och fick snart det återkommande inslaget att hjälten måste dra ”mästarsvärdet” ur en sten för att fullfölja sitt öde och göra legenden komplett. Även detta doftar Arthur och ”Excalibur” lång väg.

JOHN BOORMAN

Född 1933 i lilla Shepperton strax utanför London. Jobbade med dokumentärfilm på BBC innan han sadlade om till att bli regissör. Långfilmsdebuterade med ”Ta oss om ni kan” 1965 och har sedan dess gjort ytterligare 16 långfilmer, flera kortfilmer och ett par dokumentärer för tv.

Boorman är en mycket egensinnig auteur i bemärkelsen att han har testat många olika genrer och stilar, och haft både stora publik- och kritikerframgångar och rejäla floppar. Han är alltid manusförfattare eller medmanusförfattare till sina filmer. Thrillern ”Point blank” (1967) är en dyster cineastfavorit, ”Den sista färden” (1972) blev hans stora genombrott och ”Exorcisten II: Kättaren” (1977) brukar beskrivas som en av de sämsta filmer som någonsin har gjorts.

Han har belönats med regipriset i Cannes två gånger, med nästan tre decenniers mellanrum, för ”Leo den siste” (1970) och ”Generalen” (1998). 

Han har samarbetat med sina barn många gånger i sina filmer. I ”Excalibur” medverkar tre av dem: dottern Katrine spelar Igraine, sonen Charley spelar Mordred och det är dottern Telsches hand som reser sig ur sjön för att överlämna Excalibur.

Det var John Boorman som uppfann systemet med att skicka ut ”screeners” inför Oscarsgalan. Det kom sig av att han var i desperat behov av uppmärksamhet för sin film ”Amazonas – smaragdskogen” (1985) som ignorerades av filmbranschen i USA.

Boorman är dessutom en ovanligt intellektuell filmskapare som har författat flera böcker (hans senaste självbiografi ”Conclusions” är mycket fin) och varit redaktör för bokserien ”Projections”. 

FLER SKILDRINGAR AV KUNG ARTHUR-MYTOLOGIN I FILM OCH TV

”Excalibur” har följts av bland annat filmerna ”Legenden om den gröne riddaren” (1984), ”Den förste riddaren” med Sean Connery och Richard Gere (1995), animerade ”Den magiska kampen – kampen om Camelot” (1998), ”Merlin: the return” (2000), ”King Arthur” (2005), ”The last legion” (2007), ”Arthur & Merlin” (2015), Guy Ritchies flopp ”King Arthur: legend of the sword” (2017), franska ”Kaamelott: the first chapter” (2021) och David Lowerys ”The green knight” (2021).

Dessutom har det gjorts flera tv-serier om kung Arthur-mytologin, som amerikanska ”Merlin” (1998), franska ”Kaamelott” (2005–2009), brittiska ”Merlin” (2008–2012) och irländsk-kanadensiska ”Camelot” (2011).