RIP Einár

Publicerat i: nekrolog Einár

Einár var en del av de senaste årens våg av unga manliga rappare som tagit över topplistorna i Sverige – och samtidigt var han en outsider. Inte för att han hade ett unikt sound eller för att han var en enstöring. Utan för att han hade en framtoning som var ambivalent och som skapade en spänning.

Han var vit, han såg ut som en gullig pojke snarare än sexig machoman och hans mamma var en etablerad skådespelare. Samtidigt var hans låttexter fulla av samma referenser till skjutningar, droger, polishat och bitter pessimism som andra rappares. Men han framstod aldrig som fejk, för han hade ju levt ett stökigt liv med inslag av droger och kriminalitet, och blivit LVU-placerad på HVB-hem. Einár var inte en vinnare i samhället. Och just därför blev hans segertåg så anmärkningsvärt. Det var omöjligt att inte heja på honom, att le med honom när han skrattade hela vägen till banken, att tycka synd om honom när han fick fiender.

Einárs bakgrund blev en del av hans karriär, han blev en artist med skarpa konturer. Storytelling är en ingrediens i alla framgångsexempel idag och musikens värld är inget undantag. Men han hade aldrig blivit så framgångsrik som han blev om han inte hade varit språkligt begåvad, musikaliskt känslig (han valde alltid beats som passade hans rapstil) och maniskt produktiv. Han skrev, spelade in och släppte lika många låtar på tre år som många artister gör under ett decennium.

Det som fallet Einár visar är att destruktiva sociala mönster som man etablerar som ung är svåra att bryta – framgång innebär inte automatiskt en biljett till en ny livsstil och klasstillhörighet. Om halv- eller helkriminella kretsar varit en del av en stökig persons liv från de tidiga tonåren så fortsätter de lätt att vara det.

Samtidigt är Einárs situation speciell, för det finns ett samband mellan hans berömmelse och den hotbild som han levde med under de sista åren av sitt liv. Hans enorma framgångar som strömmad artist ledde till att han blev kidnappad i ett uppmärksammat fall som två andra hiphopartister dömdes för.

När den unge Nils Grönberg hittade till hiphopen fick han ett verktyg för att ta sig uppåt och framåt. Att han valde artistnamnet Einár efter ett av sina mellannamn är passande, för artisten Einár är en persona som är skild från Nils Grönberg och samtidigt inte. Låtarnas texter byggde dels på erfarenheter från hans eget liv och andra i hans närhet, dels på genrens konventioner (en rappare som vill tjäna pengar på sin musik är alltid medveten om vad lyssnarna vill ha), dels på kreativa fantasier. Visst finns det en sanning om Nils Grönbergs liv i Einárs musik, men det är inte en ofiltrerad sanning, det är en konstnärlig sanning.

Det som framför allt berör när man lyssnar på Einár är hans stillsamma nihilism. ”Soc, de satte LVU, sa ’Det här ser inte bra ut / Nisse han är vilsen, han vet inte vart han ska nu’ / De ringde till min mamma, sa ’Polisen tar ditt barn nu’ / De hade mig sex månader, sen sa ’ Du är klar nu’” (”Unge med extra energi”, 2020). Förtroendet för samhället är på noll, därför ser låtarnas berättarjag inte något annat alternativ än att leva i närheten av kriminalitet, visa sig så tuff som möjligt för alla som är avundsjuka och hotfulla, skratta hela vägen till banken och inte räkna med någon framtid.

Efter kidnappningsdramat, i vilket Einár blev offer för djupt kränkande och säkerligen traumatiserande behandling, utvecklades en ny sida i hans musik. ”Jag kan se saker när jag blundar / Det blir läskigt varje gång det blir kväll” rappar han i ”Rockstar” (2020). Einár började låta å ena sidan mer paranoid, sårad och bitter, å andra sidan mer mån än någonsin om att framstå som en tuffing att räkna med, någon man inte muckar med ostraffat. Men det finns också en mjukhet i hans brutna manlighet, och en större vilja att innerligt och vemodigt gräva i sin uppväxt och sina familjerelationer, exempelvis i låten ”Feelings” från samma skiva. 

Det är uppenbart att Einár hade en stor begåvning och potential till att utvecklas till en verkligt mångsidig och personlig artist. Hur han hade låtit tio eller tjugo år in i karriären får vi aldrig veta. Likt en samtidens Ritchie Valens hann han knappt börja – och ändå hann han göra avtryck på tusentals hängivna fans, som inte kommer glömma honom i första taget.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-10-22)