Domen mot Vårbynätverket har fallit. Det är ett enormt mål, historiskt både för det komplexa internationella polisarbete som ligger bakom åtalen, för mängden av allvarliga brott som ingår i åtalet och för den moderna bevisningen. Att rättsprocessen har fått stort utrymme medialt är därför inte konstigt, men två faktorer har gjort det extra stort. Dels att flera populära artister förekommer i målet; två som gärningsmän, en som offer. Dels att debatten om kriminalitet kopplad till människor i utsatta områden med invandrarbakgrund har kokat över de senaste åren, tack vare sverigedemokraternas inflytande på övriga politiska partiers agendor.

Så det gäller att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Domens dag är möjligtvis en milstolpe i det svenska rättsväsendets historia. Men det är en mindre anmärkningsvärd dag för den svenska populärmusikens historia.

Yasin döms till tio månaders fängelse. Jag blir inte förvånad om han kommer börja spela in och släppa musik ganska omedelbart efter att han blir frisläppt. Det var vad Gucci Mane, en av 10-talets mest tongivande amerikanska rappare, gjorde efter att ha avslutat sitt fängelsestraff i maj 2016 – redan två månader senare släppte han sitt succéalbum ”Everybody looking".

Haval, den andra rapparen bland de åtalade, döms till två och ett halvt års fängelse. Att hans musikkarriär kommer att fortsätta när han är ute ur fängelset är mer tveksamt – delvis för att han han till skillnad från Yasin inte har en flödande konstnärlig begåvning. 

För Haval har artisteriet varit en kamp. I en intervju med dopest.se i fjol sa han att han egentligen inte tycker om musik särskilt mycket, men att han valt att satsa på en musikkarriär för att det är ett bättre sätt att tjäna pengar på än kriminalitet. Det är sorgligt att hans halvhjärtade dröm om ett hederligare liv upplöstes i denna tunga dom. Hans kriminalitet är så klart också sorglig för offren för hans brott – det ena utesluter inte det andra.

Under det senaste halvåret har åsikter om Yasin och Haval, och hur de har behandlats i public service, flugit från alla håll på kultursidor och sociala medier. Eller ja, från två håll om man generaliserar lite. En sida förespråkar en sträng syn: en brottsling är en brottsling och en sådan människas konstnärliga uttryck har ingen plats i ett civiliserat samhälle. Den andra sidan romantiserar Yasin, ser hans låtar som arbetarlitteratur eller viktiga samhällsreportage, och gör honom i förlängningen till en hjältegestalt för förtryckt konst.

Förhoppningsvis kommer inte dessa åsiktsmaskiner explodera av uttrycksbehov nu när domen har fallit. För man bör inte se Yasin vare sig som en symbol för samhällskollaps eller som en revolutionär poet. Domen mot honom och Haval är inte slutet på eran för svenska rappare som skriver låtar om kriminalitet. Men Yasin är inte heller någon martyr. Han är en 23-årig kille som är dömd för brott. Han är också en begåvad artist. En människa är aldrig enbart en sak.

Domen är som sagt inte intressant i första hand för kulturlivet, men en sak bör ändå påpekas. Yasin och Haval är exempel på att dagens musikliv fungerar annorlunda än tiden före Spotify, Youtube och Soundcloud. I dag finns inte grindvakter på samma sätt som förr – vem som helst kan spela in en låt, släppa den och marknadsföra den gratis via sociala medier. När skivbolagen hade all makt över musikutgivning, kunde de välja bort en artist med icke önskvärd bakgrund, eller fimpa en karriär för en artist som dömts för brott (eller – mindre vanligt men ändå förekommande – lyfta upp artisten just då). Nu kan vem som helst bli artist, även de på samhällets botten, även de som är kriminella, även de som inte älskar musik men som drömmer om att tjäna pengar. På så sätt får musiken en delvis annorlunda funktion i dagens kultur än vad den hade under 1900-talet. Steget mellan liv och låt behöver inte ta omvägen via konst. Populärmusiken har kommit ännu närmare folket. Det är en demokratisering.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-07-14)