Varken för amerikansk eller för svensk hiphop var 2021 ett toppår. Subkulturen hiphoppare existerar inte längre, men numera kan viss svensk hiphop kopplas till en annan subkultur: den organiserade brottsligheten. Denna koppling tar mycket uppmärksamhet på bekostnad av det konstnärliga. Problemen som aktualiseras av dagens svenska hiphop – oavsett om rapparna är offer, förövare eller halvjournalistiska berättare – är så allvarliga att många har svårt att se nyktert på låtarnas musikaliska kvaliteter.
Den mesta hiphop som görs i Sverige är harmlös radiopop, med pigga rytmer, melodiösa slingor och allsångsvänliga refränger. Det enda som skiljer 1.Cuz, Jireel och Ant Wan från Orup, Mauro Scocco och Gyllene Tider är att rapparnas texter inte alltid handlar om kärlek (fast de gör ofta det) och att musiken produceras på ett annorlunda sätt. Att rappa på gammeldags vis, utan att sjunga alls, gör nästan ingen i Sverige i dag. Årets bästa svenska hiphopsläpp är också det en ren popskiva, men en mästerlig sådan: Frickys debutalbum ”Fricktion”.
USA genomgår just nu en hiphop-lågkonjunktur. Visserligen är genren större än någonsin, men inspirationsmässigt är den på många håll bankrutt. Trapsoundet är nu gammalt och urvattnat, och drillsoundet som även det har några år på nacken är deprimerande monotont. Drake släppte i år sitt efterlängtade album ”Certified lover boy” som visade sig vara ett magplask. Man anade oråd redan av det ängsliga emoji-skivomslaget, och det blev värre när man lyssnade. Sista spiken i kistan var covern på buskislåten ”I’m too sexy”, tillsammans med de trötta miljonärerna Future och Young Thug – då insåg man att Drake (liksom hans gäster) är slut som artist.
Att Drake ändå är årets mest spelade hiphopartist säger någonting om konkurrensen. Kanye Wests ”Donda” är ett fascinerande verk, som dock bara opererar i den lilla genren ”Kanye West”; skivan gjorde minimalt avtryck på den omgivande musikvärlden.
Och Lil Nas X må vara en underbar artist, en hjälte på många vis, men han är en ren popartist (vår tids Madonna? ) och har ingen önskan om att spela rollen som hiphopens frälsare. De enda hiphopinslagen på hans fina debutalbum ”Montero” stod gästande rappare för, och de passade inte in bättre där än när Juicy J gästade Katy Perry. Allt medan den rappare som ett tag såg ut som hiphopens framtid, DaBaby, sköt sin karriär i sank i år genom att göra korkade uttalanden och bli cancelled. Och Travis Scott, den rappande superentreprenören, förvandlades genom katastrofen på Astroworld-festivalen till hiphopens Pearl Jam.
De mest intressanta amerikanska rapparna just nu är kvinnor: Megan Thee Stallion, Cardi B, Saweetie och Doja Cat. Kvinnliga amerikanska rappare är generellt mindre slappa som låtskrivare än sina manliga kollegor – det kan vi kanske tacka könsmaktsordningen för. Future behöver bara öppna sin mun och mumla några förutsägbara fraser för att fakturera en stor summa, och han vet att han kommer att bli anlitad igen. Medan Megan Thee Stallion pepprar varje vers med snillrika skämt och blixtrande skryt, som om varje låt skulle kunna bli hennes sista. Hon släppte i år en charmig samling med korta låtar och freestyles, ”Something for thee hotties”, medan den mer poporienterade Doja Cat levererade sitt hittills starkaste album ”Planet her”.
Den bästa hiphopen kom i år från Brexit-ruinernas rike. Digga D påminde med ”Woi” om varför UK drill är roligare musik än dess amerikanska motsvarigheter. 23-årige Central Cee debuterade med det egenutgivna albumet ”Wild west” som har följts av flera lika lysande singlar – årets nykomling. En annan UK drill-rappare, Blanco, släppte den suveräna skivan ”City of god”. Även veteraner släppte tunga album, som Ghetts ”Conflict of interest”. Och även om Greentea Peng är mer av en modern jazzsångerska än en rappare så är hennes förtjusande debutalbum ”Man made” influerat av hemlandets blomstrande hiphopscen. Daves hyllade album ”We’re all alone in this together” gjorde däremot inget intryck på mig, men det är okej, England har någonting för alla just nu.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-12-11)