Det här är Beaux Arts Trio, en klassisk amerikansk pianotrio som fanns mellan 1955 och 2008, nästan lika länge som The Rolling Stones har funnits. De bestod av pianisten Menahem Pressler, violinisten Daniel Guilet och cellisten Bernard Greenhouse (violinisten och cellisten byttes ut ett par gånger, men Pressler var alltid kvar). Jag tycker om att lyssna på dem och deras inspelningar av de verk som skrevs för pianotrio av Wienklassicismens främsta tonsättare - Haydn, Mozart och Beethoven.

Men hur ska man ta sig an denna skatt? Haydn skrev otroligt många pianotrior, jag har valt ut de sena av dessa (de han skrev från 1784 och framåt) till den här playlisten som även innehåller den handfull pianotrior som Mozart skrev, och de sju som Beethoven skrev. Det blev ändå över 100 låtar, för varje pianotrio har tre (eller ibland två) satser.

Jag har lyssnat på denna fina playlist då och då sedan jag satte ihop den för några månader sedan, men den har ändå inte känts perfekt, något har saknats. Häromdagen kom jag på vad. Jag testade då att skjuta in Bachs solocellosviter (som skrevs ett halvt sekel innan dessa Wienklassicistiska pianotrior) mellan varje pianotrio, alltså inte hela sviterna på en gång utan bara en sats i taget, så att det blev lite avbrott mellan all pianotriomusik. Och det låter jättebra! Jag valde en färsk inspelning med Yo-Yo Ma, hans tredje kompletta inspelning av Bachs cellosviter (han måste vara besatt av dem).

Bach hade tre söner som blev framgångsrika tonsättare (en fjärde brorsa blev också tonsättare, men han är lite som Zeppo Marx, han i bröderna Marx som inte hade samma lyskraft som Groucho, Harpo och Chico), men man skulle kunna säga att Haydn, Mozart och Bach också är hans söner. Inte för att de någonsin träffade honom, men de kände till hans klavermusik och skattade den högt. Och rent musikepokmässigt kan man säga att barocken (som Bach tillhörde) var en förälder till klassicismen. När man hör de energiska, påhittiga pianotriorna intill de lugna och eftertänksamma solocellosviterna får man också intryck av tonåriga barn med massor av idéer som har en sorts dialog med en mild men allvarsam pappa, även om det är en dialog där ingen riktigt lyssnar på den andra.

Det speciella med att höra Wienklassicismens pianotrior såhär är just att Haydn, Mozart och Beethoven låter unga helt plötsligt. Och de stod också för något ungt och nyskapande, men det är lätt att glömma bort idag, och det kan vara svårt att höra om man lyssnar på dem i en kontext som bara består av liknande musik (eller musik som har skrivits senare - då framstår de som riktigt gamla). Låter Bach gammal då? Nja, inte riktigt, han är också full av idéer och uttrycksbehov, det är tydligt i de här underbara cellosviterna (och Yo-Yo Mas inspelning är också betydligt yngre än Beaux Arts Trios klassiska inspelningar). Men han känns som en förälder. Det gör inte Haydn (som var barnlös), Mozart (som dog innan han hann se sina barn växa upp och bli vuxna) eller Beethoven (som var barnlös). De känns däremot verkligen som söner, speciellt Mozart och Beethoven som drillades hårt av sina prestationsgalna pappor. Bach fick tjugo barn, tio av dem begravde han. Det var hårda tider. Men en pappa var han definitivt.

Man kan också tänka sig de tre musikerna i Beaux Arts Trio som tre söner och den högt vördade tonsättaren vars verk de för tillfället spelar är som en pappa som de vill hedra och göra rättvisa. Det finns ett vertikalt förhållande mellan tonsättare och musiker inom klassisk musik, precis som mellan föräldrar och barn. Så trots att det låter lite som "Tre män och en baby" över den här spellistan så tycker jag att titeln passar. Så lyssna gärna på den! Den är lång, men bli inte avskräckta av det. Man kan börja och sluta och återuppta var som helst. Pianotriorna kommer i kronologisk ordning efter när de skrevs, så det är mycket Haydn i början och bara Beethoven i slutet. På så sätt får man en känsla för evolutionen inom den här lilla genren, som inte har riktigt samma staus som pianosonater, stråkkvartetter eller sonater för piano och ytterligare ett instrument, men som är - i alla fall i de här fallen - kammarmusik när den är som allra bäst. 

För den som vill ha en lite mer lättsmält och helmysig introduktion till pianotriogenren och Beaux Arts Trio så har jag även gjort en kortare playlist som jag kallar för trio 30, med 30 långsamma satser från dessa pianotrior och även från Franz Schuberts två pianotrior från sent 1820-tal. De är underbara, Schubert är underbar. Men han får inte vara med på den andra playlisten, den stora, jag tycker inte att han passar in där. Mellan Bach och Schubert är avståndet stort. De är inte som far och son.