Rock
Håkan Hellström
”Rampljus”
(Tro och Tvivel/Woah Dad!/Warner)
Betyg: 3

Ingen svensk artist skriver så starka låttexter som Håkan Hellström, ingen kan som han trolla fram en rad som får en att tappa andan och ens gamla ärr att svida till. Effekten blir extra stark av att orden kommer från hans omisskännliga röst, en sångröst som trots att den numera undviker höjdtoner fortfarande susar in i ens hjärta.

Men det är inte bara rösten och texterna som har gjort Håkan Hellströms bästa låtar så bra, utan även – så klart – själva musiken. På denna viktiga front är han mindre konstant. Varje skiva föds ur ett samarbete med kompositörer som formar låtarnas melodier och producenter som formar deras sound. 

På ”Rampljus” (vars första halva släpptes redan i maj som minialbumbet ”Rampljus vol. 1”; nu släpps hela skivan som en enhet) har Hellström än en gång samarbetat med Jocke Åhlund och Björn Olsson. Tyvärr tycks Olsson ha förlorat sin en gång så enastående förmåga att skriva vackra melodier, medan Åhlund är fast besluten att begrava låtarna i 70-talsdoftande boogierock med slappa gitarrer, ihåliga arenarefränger och krystat sväng. 

Skivan bär på ett ”ja” som snubblar över den ödesdigra gränsen mellan livsbejakande och självbelåtenhet.

Det är frustrerande att låtarnas musik inte speglar texterna. ”Kaos är min lady” och ”Tillsammans i mörker” hade kunnat bli gripande, men är nu istället trist dussinrock. Håkan Hellström brinner fortfarande, men på detta album dämpas hans låga.

Bästa spår: ”Kaos är min lady”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2020-07-10)