alex ross - wagnerism

Publicerat i: bok, recension Richard Wagner
Sakprosa
Alex Ross
”Wagnerism. Art and politics in the shadow of music”
Farrar, Straus and Giroux 
769 sidor

Richard Wagner dog för 137 år sedan. Redan då var han ett fenomen. Likt Ingmar Bergman efter honom hade han inte en karriär utan flera parallellt – Wagners var tonsättare, operalibrettist, scenkonstvisionär och författare. Han var en auteur innan ordet hade uppfunnits. Genom att grunda festspelen i Bayreuth, en återkommande festival i ett specialbyggt operahus vigd åt hans verk, förvandlade han sitt konstnärskap till en kultur.

Wagners tio sista operor – outsidersagan ”Den flygande holländaren”, sexdriftdramat ”Tannhäuser”, Graalriddaroperorna ”Lohengrin” och ”Parsifal”, den nationalistiska ”Mästersångarna i Nürnberg”, den sublimt romantiska ”Tristan och Isolde” samt den episka tetralogin ”Nibelungens ring” – bildade tillsammans en unik estetisk värld som inte lämnade någon oberörd. Och om Wagners samtid förfördes av den så var det bara början, vilket Alex Ross visar med all önskvärd tydlighet i sin nya bok ”Wagnerism”. 

Ross är musikkritiker i The New Yorker och författare till succéboken ”The rest is noise” om 1900-talets konstmusik. Han vet hur man skriver om klassisk musik och opera på ett sätt som är på en gång förtjusande elegant och djupt engagerat, alltid förankrat i en större kontext. Med denna sin tredje bok har han satt en ny ribba för hur ambitiös och forskningslik musikjournalistik kan bli – och samtidigt är boken en ren njutning att läsa. Notförteckningen i slutet tar upp 66 sidor men Ross undviker noter i den löpande texten, sådana typografiska skönhetsfläckar kan inte tolereras. Han gör allt för att läsaren ska trivas. På sin hemsida therestisnoise.com har han publicerat en ”audiovisuell kompanjon” för vart och ett av bokens kapitel, praktiskt och trevligt bonusmaterial.

En av många myter om Richard Wagner är han är den tredje mest omskrivne personen i världshistorien, efter Jesus och Napoleon. Det är inte sant, men att myten över huvud taget kunde uppstå säger något om hur stort avtryck Wagner har gjort. Behövs det då ännu en bok om Wagner? Nej, kanske inte. Men Alex Ross har gjort något helt annat än att skriva en traditionell biografi. ”Wagnerism” är inte en bok om Richard Wagners liv, och inte heller en systematisk genomgång av alla hans verk, utan handlar om allt det som kom efter Wagner. Alla konstnärer, författare, filmregissörer, filosofer och politiker som trollbands, fascinerades, irriterades och inspirerades av den store romantikerns unika operor. 

Det är en bok om strömningar inom kulturhistorien, från Charles Baudelaires extatiska rus på 1860-talet till Hollywoods storfilmer på 2000-talet. Dock skippar Ross faktiskt att ta upp klassisk musik och opera. Som han konstaterar i förordet: Wagners effekt på musikvärlden var visserligen enorm, även om den inte överstiger effekterna av Monteverdi, Bach eller Beethoven – men det var Wagners inflytande på de övriga konstarterna som blev så makalöst stort att vi ännu inte har sett dess like. Det är den berättelsen som Ross vill berätta.

Genom att skriva en bok om en musikers inflytande på ickemusiker har Alex Ross skapat en bro mellan konstmusikens värld och den övriga kulturvärlden. ”Wagnerism” är en bok för alla kulturälskare som aldrig varit har operanördar, och samtidigt en bok för alla Wagnerfanatiker som inte har sett hela det universum av kulturuttryck som föddes i mästarens kölvatten. Och trots författarens nyktert granskande blick på en föråldrad genidyrkan blir Wagner inte avförtrollad. För genom att undvika att uppehålla sig vid de musikaliska och litterära sammanhang som formade Wagner framstår hans konst som än mer unik och mirakulös, som något som nästan uppstod ur tomma intet.

Alex Ross är överallt, han vill få med alla perspektiv, hans bok är wagneriansk i sin ambition. Han undersöker hur Wagner har påverkat kulturlivet i Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike, England, Irland, USA, Ryssland och Japan. Han berättar om judarnas Wagner, det svarta USA:s Wagner, feminismens Wagner och gayvärldens Wagner. Symbolism, modernism, strukturalism och kommunism svischar förbi.

Medan bokens huvudperson är ständigt ambivalent och undanglidande, som Gud i Bibeln, får ett stort antal kulturpersonligheter skarpa konturer. Ross gör närstudier av bland andra Friedrich Nietzsche, Thomas Mann, Virginia Woolf, James Joyce, Sergej Eisenstein, den lesbiska författaren Willa Cather, afroamerikanska Luranah Aldridge som gjorde succé som Wagnersångerska på 1890-talet och den franske knasbollen Péladan.

Detta är också en berättelse om familjen Wagner och hur de förvaltade den ikoniska tonsättarens arv. En trasig släktkrönika som för tankarna till ”The crown”, med Villa Wahnfried i Bayreuth istället för Buckingham Palace. Wagners son Siegfried var homosexuell men gifte sig motvilligt med Winifred Williams, en 17-årig fosterdotter till en vän till familjen. Ett recept på olycka, som inramas av något oändligt mycket mörkare.

Richard Wagner var ökänd för sitt judehat redan under sin livstid. Hans svärson Houston Stewart Chamberlain höll den obehagliga facklan brinnande med sina grovt antisemitiska skrifter. Sista spiken i kistan blev Adolf Hitlers besök i Bayreuth på 1920-talet. Winifred blev förtjust i den Wagnertokige diktatorn och de blev mycket goda vänner.

Så var sammankopplingen mellan Wagner och nazism beseglad, en association som antagligen aldrig kommer att försvinna. Men Alex Ross går till botten med den, problematiserar och upplyser. Hitlers underhuggare var helt ointresserade av Wagner, och när führern gav dem biljetter till föreställningar med Wagneroperor slutade det med att salongens stolar gapade tomma eller att biljetterna såldes vidare eller skänktes bort. Kultur var ett viktigt propagandaverktyg för nazismen, men Goebbels förstod att masskultur och lättsamma poplåtar var mer effektivt hos folket än långsamma operor med själsliga brottningsmatcher. De tyska operahusens föreställningar med Wagneroperor sjönk faktiskt i antal under 1930-talet, påpekar Ross. Samtidigt som Wagners musik användes flitigare i amerikanska filmer från denna tid än i tyska. 

Ross berättar om hur nazisterna spelade upp musik för att skapa psykologisk terror åt fångarna i Auschwitz – men att det är en myt att denna musik oftast var av Wagner. Däremot har ”valkyriaritten” använts av amerikansk militär vid anfall under exempelvis Irakinvasionen 2003, en praktik direkt inspirerad av hur musiken användes i ”Apocalypse now” – ironiskt nog en film om det barbariska i amerikansk krigföring. 

Det som gör boken så bra är att Ross varken är blint hyllande eller distanslöst upprörd, vare sig gentemot Wagner själv eller de många personer som dragits till hans värld. Ross behandlar dem alla som människor, hans blick präglas av nyfikenhet och nyansering istället för förenklingar och tummen-upp-eller-tummen-ned-omdömen.

”Wagnerism” är en konstant stimulerande skildring av det magiska träd som Richard Wagners konstnärskap utgör, med mer fokus på grenarna och de färggranna löven än på stammen och rötterna. Till skillnad från den mytiska världsasken vars slut skildras i ”Nibelungens ring” är det ett livskraftigt träd som får nya knoppar än idag. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2020-12-17)