Kungliga Filharmonikerna
Verk av Franz Schubert, Joseph Haydn, Johann Sebastian Bach och Ludwig van Beethoven.
Dirigent och pianosolist: András Schiff.
Scen: Konserthuset, Stockholm
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 3

Det är begripligt att en musiker, efter att ha bemästrat sitt instrument, vill ge sig på att dirigera. Det är lika logiskt som att en skådespelare vill testa att regissera. Men det är inte ett självklart steg att ta – det rör sig trots allt om helt olika kompetenser – och det är inte självklart att musikern kommer att vara lika vass som dirigent som han eller hon är som instrumentalist.

András Schiff, född 1953, är en av världens bästa pianister. Senast han besökte Stockholm, hösten 2016, gav han en magisk pianorecital i Konserthuset med sena sonater av Mozart, Haydn, Schubert och Beethoven. Nu är det dags för ett besläktat men ändå helt annorlunda program: Schiff dirigerar Kungliga Filharmonikerna i Schuberts ”Rosamunda”-uvertyr, Haydns symfoni nr 97, Bachs klaverkonsert nr 1 och Beethovens pianokonsert nr 1. Solist i de två sistnämnda verken är givetvis Schiff själv.

Som pianist är Schiff inte bara djupt kunnig och nyanserad utan också ytterst känslig och personlig. Hans inspelningar av Bachs soloklavermusik är det enda sällskap man behöver för att överleva höstens mörker. Men som dirigent är Schiff inte lika fantastisk. Han ger Schubert och Haydn en kompetent men lite väl artig, för att inte säga sömnig, inramning. 

Schiff är i samma ålder som Haydn var i när denne på 1790-talet kom till London och fick publiken att baxna med sina fräscha och spirituella symfonier, bland annat just nummer 97. På pappret gör Schiff samma sak, han för med sig underbart sofistikerad centraleuropeisk musik till en kulturtörstande huvudstad utanför kontinenten, men eftersom framförandet är så tamt och tråkigt uteblir sensationen.

När Schiff efter paus dirigerar från flygeln går det både sämre och bättre. Under Bachkonserten skänker han knappt musikerna en blick. I den osäkerhet som uppstår spelar orkestern ytterst försiktigt, och inte på ett delikat inkännande sätt, snarare vagt och stelt.

Även Beethovens första pianokonsert låter ovanligt kraftlös i orkesterpartierna (förutom i finalsatsen), det är långt från den eld som en duktig dirigent kan locka fram ur detta verk. Men det kompenseras av solokadenserna, där Schiff spelar helt briljant. Här är han i full kontroll, han är ett med musiken, Beethoven sjunger genom honom. Synd att inte hela konserten är lika stark som dessa partier.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-09-26)