Denna artikel skrev jag till Svensk Filmdatabas, en del av Filminstitutet. Publicerades för ett par veckor sen men lätt att missa om man inte är inne på deras hemsida regelbundet :)

Med anledning av två aktuella svenska filmer som handlar om opera – Sivandivan och Pärlemor – Mother of pearl – gräver Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, musikkritiker i Dagens Nyheter och författare till ”Dröm och skådespel: en introduktion till opera”, i relationen mellan opera och film i Sverige.

”Gesamtkunstwerk”, allkonstverk, var operatonsättaren Richard Wagners benämning på de verk han ville skapa: ett skådespel som innehåller alla konstformer, ett verk som både är visuellt, musikaliskt och litterärt. Och vad är film om inte just detta?

Ja, opera och film är besläktade, men de två konstformerna är inte naturliga vänner. Man skulle till och med kunna säga att biofilmen under 1900-talet tog över den publik som under 1800-talet gick på opera för att få sig en god dos storslagen underhållning av det mer eller mindre allvarliga slaget. Genom att gå och se en påkostad Metro-Goldwyn-Mayer-musikal som exempelvis Broadways melodi (Harry Beaumont, 1929) eller En amerikan i Paris (Vincente Minnelli, 1951) kunde biopubliken få uppleva sång, dans och spektakel, till ett billigare biljettpris än på operan och med mindre historiskt bagage. Samtidigt fick operavärlden finna sig i att publiken hellre ville se trygga gamla klassiker än nyskrivna modernistiska operor, så det historiska bagaget blev allt tyngre, och operahusen blev en allt mindre del av samtidens populärkultur.

Men film och opera är knappast fiender. Bröderna Marx-komedin En galakväll på operan (1935) både hyllar och driver med den äldre och mer finkulturellt stämplade konstformen, och det var knappast sista gången Hollywood använde opera som uttrycksfull symbol. Vem glömmer när den prostituerade Vivian (Julia Roberts) i Pretty Woman (Garry Marshall, 1990) följer med sin torsk (Richard Gere) på Metropolitanoperan och ser Verdis ”La traviata”, vars kurtisan-som-dör-i-lungsot-story rör henne till tårar? Eller när den dystra huvudpersonen i Bernardo Bertoluccis Före revolutionen (1964) går på opera och ser kvinnan han är olyckligt kär i sitta i publiken, vilket driver honom till desperation. Operan är en bra plats för dramatik.

Många framstående regissörer har också skapat filmversioner av kända operor, exempelvis Michael Powell och Emeric Pressburger (Hoffmanns äventyr, 1951), Joseph Losey (Don Juan, 1979) och inte minst Ingmar Bergman som med sin filmversion av Wolfgang Amadeus Mozarts opera Trollflöjten (1975) satte en standard för denna lilla genre. Många tror att Bergmans version filmades i Drottningholms slottsteater, för detta var Bergmans vision och så ser filmen ut. Men det stämningsfulla 1700-talsbygget var alldeles för känsligt för att kunna användas fritt av Bergman och den ständige fotografen Sven Nykvist, så med stor noggrannhet kopierades och återskapades det gamla operahusets vackra dekorer och filmen spelades in i studio. Det var för övrigt inte den sista svenska filmen i sitt slag: 1987 regisserade Claes Fellbom Aida, en långfilmsversion av Giuseppe Verdis berömda opera med samma namn.

Bergman sa i sitt sommarprogram i Sveriges Radio att han aldrig var så glad under en filminspelning som under Trollflöjten och att anledningen var helt enkelt att han var konstant omgiven av Mozarts härliga musik. Det var dock varken första eller sista gången som Bergman använde sig av opera i sina filmer. Redan i Vargtimmen (1968) hade han låtit sig inspireras av Mozarts ”Trollflöjten” och använt sig av musik från denna opera, och den berömda triumfmarschen från ”Aida” hörs i Fanny och Alexander (1982). Dessutom regisserade Bergman den svenska premiären av Igor Stravinskijs opera ”Rucklarens väg” på Kungliga Operan 1961, och skrev själv librettot till Daniel Börtz opera ”Backanterna” som han regisserade när den fick sin premiär på Kungliga Operan 1991.

Flera av Bergmans filmer har också förvandlats till operor. Den amerikanska tonsättaren Keeril Makans ”Persona” hade premiär 2015, finländaren Sebastian Fagerlunds ”Höstsonaten” hade premiär 2017 och brasilianske João MacDowells ”The Seventh Seal” hade premiär på Moderna Museet i Stockholm 2018, under Bergmanfestivalen. Det är inte så märkligt – operor har sedan begynnelsen byggt på starka dramatiska berättelser som många känner till. På 1600-talet rörde det sig om antikens myter, på 1800-talet rörde det sig om populära teaterpjäser, idag rör det sig kanske om berömda filmer.

Bergman är nu knappast ensam inom svensk film om att använda sig av operamusik. Många äldre svenska filmer har kända operanummer som en del av soundtracket, tillsammans med nyskriven musik (och även Bergman arbetade på detta vis i många fall). Bo Widerberg använde sig av musik från Verdis ”Rigoletto” och ”La traviata” i Joe Hill (1971), även Roy Andersson hade med lite ”Rigoletto” i En kärlekshistoria (1970), Wagners ”Lohengrin” hörs i Mai Zetterlings Älskande par (1964) och Johan Bergenstråhles Hallo baby (1976), med manus av regissören och hans dåvarande fru Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (som också spelade huvudrollen och som heter Marie-Louise Ekman idag), använder sig av Wagners ”Tristan och Isolde”. Lasse Hallströms Två killar och en tjej (1983) har med musik från både ”Rigoletto” och Giacomo Puccinis ”Madame Butterfly”.

Operahistoriens örhängen har dock hörts i alla möjliga sorters filmer, av den enkla anledningen att dessa sånger och instrumentala stycken var allmänt kända för den svenska biopubliken på ett annat sätt än vad den är idag. Operamusik förekommer i filmer så skilda som Styrman Karlssons flammor (Gustaf Edgren, 1938), Swing it, magistern! (Schamyl Bauman, 1940), Fröken April (Göran Gentele, 1958), Tjorven och Skrållan (Olle Hellbom, 1965), Duett för kannibaler (Susan Sontag, 1969), 91:an och generalernas fnatt (Ove Kant, 1977) och Picassos äventyr – tusen kärleksfulla lögner (Tage Danielsson, 1978). Jussi Björling, Sveriges största manliga operasångare genom tiderna, spelar själv operasångare i Fram för framgång(Gunnar Skoglund, 1938) och En svensk tiger (Gustaf Edgren, 1948). Birgit Nilsson hann bli en internationell superstjärna innan hon gjorde några filmroller i Sverige, men medverkar i Arnboms episod i Stimulantia (Jörn Donner, Lars Görling, Ingmar Bergman, Arne Arnbom, Hans Alfredson, Tage Danielsson, Gustaf Molander, Vilgot Sjöman, Hans Abramson, 1967) och sjunger där sitt paradnummer, finalen ur Wagners ”Tristan och Isolde”.

Suzanne Ostens Guldbaggebelönade komedi Bröderna Mozart (1986) är en skildring av operans värld och av konstnärligt arbete över huvud taget. Huvudpersonen Walter (Etienne Glaser) är en regissör som ska sätta upp Mozarts ”Don Giovanni” men stöter på motstånd på grund av sina radikala idéer. Filmen innehåller inte bara fantastisk musik (och tidens biopublik var kanske lite extra öppen för Mozart efter Milos Formans gigantiska succé Amadeus från 1984) utan också många svenska operasångare i småroller, som Loa Falkman, Grith Fjeldemose och Rune Zetterström. Denna film är också känd för att Olof Palme gick på bio och såg den samma kväll som han mördades.

De senaste åren har dokumentärfilmer som kretsar kring operans universum blivit allt vanligare. Några exempel är Philippe Béziats Traviata (2012), Susan Froemkes Wagner’s dream (2012) och Tom Volfs Maria by Callas (2017). SVT:s dokumentärserie Livet på operan (2013), som lättsamt visar vardagen på Kungliga Operan i Stockholm, kan sägas vara en del av samma trend.

Denna vår har två svenska långfilmsdokumentärer inom samma kategori premiär: Emelie Jönssons och Gustav Ahlgrens Sivandivan och Pernilla Hulténs Pärlemor – Mother of pearl. De handlar om varsin svensk operasångare, Siv Wennberg respektive Marianne Mörck. Svenska biobesökare kan också njuta av opera i och med de livestreamade lyxiga operaföreställningarna från operahus som Metropolitanoperan i New York som regelbundet anordnas på mindre biografer av Folkets Hus och Parker.

Kärlekshistorien mellan filmens och operans världar är med andra ord långt ifrån över, vare sig internationellt eller här i Sverige. Och skönt är väl det. Men när kommer en stor biopic-satsning om Jussi Björling och hans alltför tidiga död? Jag väntar och hoppas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli