Jag trodde inte att det skulle komma några fler recensioner av min operabok, när det hade gått över en månad efter recensiondatumet, men så började det trilla in några stycken förra veckan. Först Bella Stenberg i Ystads Allehanda (senare återpublicerad i Blekinge Läns Tidning), en recension med både ros och ris: "Författaren förmedlar sin egen glädje och entusiasm framför allt i förordet. Det får mig, som varken är nybörjare eller expert, att bli intresserad, nyfiken och sugen på att lyssna och titta. Men fortsättningen är inte alltid lika inbjudande. Eftersom Ringskog Ferrada-Noli inte är klar över vem läsaren är kan tilltalet bli uteslutande. Språket är slängigt och bitvis slarvigt. Men framför allt finns det så mycket mer att berätta. Med tanke på författarens entusiasm för opera är det konstigt att han inte vill gräva djupare." Ja, det finns mycket mer att berätta, men boken är en introduktion. Jag tycker att den är på gränsen till för lång som den är (415 sidor), om jag hade berättat mer i den så hade den varit tvungen att bli längre. Men men, kul att hon gillade förordet i alla fall.
Sedan Lars Sjöbergs recension i Expressen, som var mer negativ, nästan Claes Wahlin-negativ. Han tycker att boken har "en hel del odefinierbart skräp, tillkommet i en jargongig strävan att nå avsedd publik." Han avrundar sin recension såhär: "Och – i fallet Tatjana i ”Eugen Onegin” - har Nicholas Ringskog Ferrada-Noli inte öron nog att skilja ett dim-ackord från en treklang och därmed missar Tjajkovskijs psykologiska finlir i andra aktens spelöppning? Ingen måste haja till inför ett sådant musikdramatiskt snilledrag. Men skall man skriva om det bör man nog ha observerat det." Ja, vad ska man säga? Det är ett medvetet val från min sida att inte grotta ner mig för mycket i ackordanalyser och andra musikteoretiska inslag, jag tror nämligen att det kan vara avskräckande för nyfikna nybörjare som älskar musik men inte har gått på musikskola. Åke Holmquist hade inte med ett enda notexempel i sin gigantiska Beethovenbiografi, klarade han det så klarar jag att göra samma sak i ett par introduktionsböcker, tänkte jag när jag skrev. Jag tror böckerna vinner på det. Vill man ha mer avancerade och akademiska musikanalyser finns det många andra böcker - mina böcker är basic, det är hela idén. Samtidigt vill jag inte vara ytlig, jag tar operorna och rollfigurerna och deras relationer på allvar i min bok. Man kan skriva om psykologi i opera på andra sätt än genom att jämföra dimackord med andra treklanger.
Dagen efter kom Svenska Dagbladets recension, skriven av Sofia Nyblom. Den var kritisk men absolut inte elak. Rubriken (som redaktören och inte skribenten sätter) var egentligen inte representativ för hennes text - "Poppigt men alltför tunt om operakonsten". Sofia Nyblom efterlyser också lite tyngre musikanalyser. En konstig grej är att hon tror att jag är ironisk när jag jämför Modest Musorgskij med Ol' Dirty Bastard (den tredje recensenten som irriterar sig på den parallellen) eller när jag skriver att Violetta i "La traviata" har närhetsproblem, men jag är absolut inte ironisk. Hon avslutar sin recension såhär: "Min egen ingång till opera var Folke Törnbloms 'Operans historia' (...) Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis bok kommer med all säkerhet på samma sätt att värva ny publik till operan, inte minst tack vare författarens entusiasm. Men om folkbildning är ambitionen hade nog boken vunnit på att guida lyssnaren vidare mot mer komplexa analyser." Jag vet faktiskt inte om boken hade vunnit på att ha mer komplexa analyser? Men det var snällt av henne att tro att min bok kommer värva ny publik till operan.
Samma dag publicerades en recension i Mittmedia, alltså i lokaltidningar runtom i landet, hela 14 stycken. Den var väldigt positiv och gjorde mig väldigt glad! Susanne Holmlund heter recensenten. Jag måste bara citera inledningen:
EN INTE ALLTFÖR VÖRDNADSFULL BOK OM OPERA - OCH VÄLDIGT LÄSVÄRD
Opera är inte "svår". Den är inte högtidlig och allvarsam, utan avancerad underhållning. Därför ska man inte se alltför vördnadsfullt på den, skriver Susanne Holmlund som har läst en ny introduktionsbok till operakonsten.
Den glimten i ögat och det synsättet behåller Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, musikkritiker i Dagens Nyheter, genom hela sin bok om denna den mest extravaganta av alla konstarter.
Och just det perspektivet - att operan hyllar det extraordinära, överdrivna och absurda, och att man som publik måste släppa allt rationellt tänkande och unna sig att vara romantiker - blir liksom nyckeln till hela operavärlden. Som författaren räcker fram, inlindad i skarpsinniga reflektioner och fyndigt språk till en bok som blir ett utmärkt sällskap att hålla i handen på vägen in i operans värld.
Wow! Och såhär avslutar hon sin recension:
I dag skyr många människor kunskap. Upplevelser ska komma lättvindigt, utan att man behöver anstränga sig. Men det går inte att komma ifrån att den som ökar sin "koll" också ökar sitt utbyte. Den här boken är tydlig, rättfram och underhållande; mer än en traditionell "Vill Inspirera"-bok - visst kan en nybörjare läsa den med behållning, men än mer får den som redan gripits av operans tjusning hjälp att knyta ihop sina intryck.
Och ändå - opera är inte intellektuell. Den använder alla estetikens verktyg för att kommunicera ut känslor. "När opera är som bäst blir den en laserstråle av känslor", skriver författaren. Så sant.
:)
Sedan Lars Sjöbergs recension i Expressen, som var mer negativ, nästan Claes Wahlin-negativ. Han tycker att boken har "en hel del odefinierbart skräp, tillkommet i en jargongig strävan att nå avsedd publik." Han avrundar sin recension såhär: "Och – i fallet Tatjana i ”Eugen Onegin” - har Nicholas Ringskog Ferrada-Noli inte öron nog att skilja ett dim-ackord från en treklang och därmed missar Tjajkovskijs psykologiska finlir i andra aktens spelöppning? Ingen måste haja till inför ett sådant musikdramatiskt snilledrag. Men skall man skriva om det bör man nog ha observerat det." Ja, vad ska man säga? Det är ett medvetet val från min sida att inte grotta ner mig för mycket i ackordanalyser och andra musikteoretiska inslag, jag tror nämligen att det kan vara avskräckande för nyfikna nybörjare som älskar musik men inte har gått på musikskola. Åke Holmquist hade inte med ett enda notexempel i sin gigantiska Beethovenbiografi, klarade han det så klarar jag att göra samma sak i ett par introduktionsböcker, tänkte jag när jag skrev. Jag tror böckerna vinner på det. Vill man ha mer avancerade och akademiska musikanalyser finns det många andra böcker - mina böcker är basic, det är hela idén. Samtidigt vill jag inte vara ytlig, jag tar operorna och rollfigurerna och deras relationer på allvar i min bok. Man kan skriva om psykologi i opera på andra sätt än genom att jämföra dimackord med andra treklanger.
Dagen efter kom Svenska Dagbladets recension, skriven av Sofia Nyblom. Den var kritisk men absolut inte elak. Rubriken (som redaktören och inte skribenten sätter) var egentligen inte representativ för hennes text - "Poppigt men alltför tunt om operakonsten". Sofia Nyblom efterlyser också lite tyngre musikanalyser. En konstig grej är att hon tror att jag är ironisk när jag jämför Modest Musorgskij med Ol' Dirty Bastard (den tredje recensenten som irriterar sig på den parallellen) eller när jag skriver att Violetta i "La traviata" har närhetsproblem, men jag är absolut inte ironisk. Hon avslutar sin recension såhär: "Min egen ingång till opera var Folke Törnbloms 'Operans historia' (...) Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis bok kommer med all säkerhet på samma sätt att värva ny publik till operan, inte minst tack vare författarens entusiasm. Men om folkbildning är ambitionen hade nog boken vunnit på att guida lyssnaren vidare mot mer komplexa analyser." Jag vet faktiskt inte om boken hade vunnit på att ha mer komplexa analyser? Men det var snällt av henne att tro att min bok kommer värva ny publik till operan.
Samma dag publicerades en recension i Mittmedia, alltså i lokaltidningar runtom i landet, hela 14 stycken. Den var väldigt positiv och gjorde mig väldigt glad! Susanne Holmlund heter recensenten. Jag måste bara citera inledningen:
EN INTE ALLTFÖR VÖRDNADSFULL BOK OM OPERA - OCH VÄLDIGT LÄSVÄRD
Opera är inte "svår". Den är inte högtidlig och allvarsam, utan avancerad underhållning. Därför ska man inte se alltför vördnadsfullt på den, skriver Susanne Holmlund som har läst en ny introduktionsbok till operakonsten.
Den glimten i ögat och det synsättet behåller Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, musikkritiker i Dagens Nyheter, genom hela sin bok om denna den mest extravaganta av alla konstarter.
Och just det perspektivet - att operan hyllar det extraordinära, överdrivna och absurda, och att man som publik måste släppa allt rationellt tänkande och unna sig att vara romantiker - blir liksom nyckeln till hela operavärlden. Som författaren räcker fram, inlindad i skarpsinniga reflektioner och fyndigt språk till en bok som blir ett utmärkt sällskap att hålla i handen på vägen in i operans värld.
Wow! Och såhär avslutar hon sin recension:
I dag skyr många människor kunskap. Upplevelser ska komma lättvindigt, utan att man behöver anstränga sig. Men det går inte att komma ifrån att den som ökar sin "koll" också ökar sitt utbyte. Den här boken är tydlig, rättfram och underhållande; mer än en traditionell "Vill Inspirera"-bok - visst kan en nybörjare läsa den med behållning, men än mer får den som redan gripits av operans tjusning hjälp att knyta ihop sina intryck.
Och ändå - opera är inte intellektuell. Den använder alla estetikens verktyg för att kommunicera ut känslor. "När opera är som bäst blir den en laserstråle av känslor", skriver författaren. Så sant.
:)