Adolf Fredriks kyrkas kammarkör
Verk av Sven-David Sandström och Lars-Erik Larsson.
Solister: Hanna Husáhr, sopran, Olle Persson, baryton.
Musiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Hovkapellet, Kungliga Filharmonikerna m.fl.
Dirigent: Christoffer Holgersson.
Scen: Adolf Fredriks kyrka, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 4

Med sin tredje diktsamling ”Snölegend” fick Werner Aspenström sitt stora genombrott. Den gavs ut 1949, året då han fyllde 31, och innehåller underbara dikter som präglas av både lekfullhet och vemod, med vackra metaforer och en mycket personlig ton. Av dess 34 dikter har Sven-David Sandström tonsatt åtta, i urval av beställaren Ulf Bergström (tidigare flöjtist i Radiosymfonikerna), och skapat ”Uppbrott – det finns en gammal tid och en ny tid”, ett verk för kör, solister och orkester. Utåt sett ett verk ganska likt Lars-Erik Larssons klassiker ”Förklädd gud”, och de två verken paras ihop när ”Uppbrott” får sitt uruppförande, mindre än en vecka efter att Sandström gått ur tiden.

Det är frestande att se de sista verken som tonsättare skriver som avsked, men det kanske inte alltid är hela sanningen. Sven-David Sandström hade nog komponerat många verk till om han hade hunnit, han hade så ofattbart mycket energi och så mycket musik inom sig. ”Uppbrott” har ödesmättade klanger men tar inte sikte på döden så mycket som på livet, hur man ska leva.

Musiken präglas av både allvar och lugn och är konstant mycket vacker. Kören har huvudrollen, men då och då sjunger Olle Persson eller Hanna Husáhr soloavsnitt, mer motiverade av behovet av musikalisk variation än av texterna i sig. ”Snölegend” har ett tydligt jag, vilket gör uppdelningen mellan kollektiv och individuell sång något godtycklig. Även urvalet av dikter kan diskuteras – ”Avlägsna öar” och ”Jättevalfisken” hade passat in perfekt, lite märkligt att de inte är med här. Ett större problem är att de långa ordmassorna så att säga trycks in i musiken, det finns inte utrymme för upprepning och utforskande behandling. Förutom i den sista satsen, i den sista strofen av dikten ”Uppbrott”. Men då är det mycket effektfullt.

”Förklädd gud” som spelas efter paus är på en annan nivå. Musiken är ljuvlig och kraftfull, Hjalmar Gullbergs poesi genialiskt fulländad och samspelet mellan ord och toner dynamiskt och piggt. Verket framförs i reducerad orkesterbesättning (Hans Holewas arrangemang) men det märks knappt, det strålar i all sin prakt och mot slutet ser man lyckliga leenden på många medlemmar ur kören och orkestern. 

”Förklädd gud” är ett verk som är för kort för att framföras ensamt på en konsert, men att hitta en lämplig partner är inte helt lätt. Med Sandströms vackra ”Uppbrott” har en kongenial kompanjon äntligen anlänt. Detta konsertprogram förtjänar ett långt liv.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2019-06-17)