”Orpheus”
Musik: Georg Philipp Telemann.
Libretto: Michel du Boullay (bearbetat av Telemann).
Medverkande: Richard Lindström, Ingrid Berg, Kajsa Lindberg, Johanna Wallroth, Mikael Horned m.fl.
Vadstena-Akademiens orkester.
Musikalisk ledning: Andreas Edlund.
Scenografi och kostym: Marika Feinsilber.
Regi och koreografi: Clara Svärd.
Scen: Vadstena Slott.
Speltid: 2 tim 40 min inkl paus.

Myten om Orfeus och Eurydike är så stark och evig för att dess centrala ögonblick är så mänskligt. Orfeus vet att han inte får vända sig om och titta på sin älskade Eurydike som han har räddat från dödsriket och håller på att leda tillbaka till vår värld – detta är villkoret för att hon ska få livet åter – men han gör det ändå, han kan inte låta bli, och därmed förstör han allt. Hans ångest efteråt är på nivå med Adams och Evas efter att de blivit förvisade från Edens lustgård.

Orfeusmyten har varit ett populärt ämne för operor, ända sedan de allra första operorna från sekelskiftet 1600, av flera skäl: den har en tragisk kärlekshistoria, övernaturliga och spännande inslag och en huvudperson som sjunger gudomligt vackert. Men eftersom lyckliga slut länge var kutym inom genren såg sig operaskaparna tvungna att justera slutet så att Orfeus och Eurydike på något mirakulöst sätt får leva lyckliga tillsammans trots allt. Det har tagit den dramatiska udden av många Orfeusoperor, hur vacker musik de än innehållit.

Michel du Boullay gjorde tvärtom när han skrev librettot till Louis Lullys ”Orphée” från 1690. Han ändrade handlingen för att göra den ännu mer dramatisk än originalmyten genom att introducera en helt ny rollfigur: den trakiska drottningen Orasia. Hon är olyckligt kär i Orfeus och mördar Eurydike av svartsjuka, och när Orfeus återvänder från dödsriket söker hon upp honom i hopp om att han ska vilja ta emot hennes kärlek. Även Orasias kammarjungfru Ismene, som älskar frihet och är kallsinnig inför kärlek, är en uppiggande rollfigur.

Ett effektivt och psykologiskt intressant triangeldrama som den tyske mästaren Telemann fiskade upp och skrev ny musik till, och hans version hade premiär i Hamburg 1726. Libretto till denna ”Orpheus”, som först nu får nordisk premiär i Vadstena, är på tyska men har intressant nog vissa arior på franska och italienska. Att blanda språk på detta vis känns udda idag men var tydligen inte ovanligt i Hamburgs operaliv på den tiden. Man kan för övrigt spekulera i om Orfeusmyten låg Telemann särskilt nära hjärtat med tanke på tonsättarens eget liv: hans första fru dog 15 månader efter att de gift sig, efter att ha fött deras barn. 

Att Telemann är underskattad som operatonsättare framgår med all önskvärd tydlighet av denna fina produktion. Ariorna är vackra och framförallt lyhörda för den dramatiska kontexten, det skapar variation och dynamik. Orkestern spelar känsligt och smakfullt, och trevligt nog ackompanjeras inte alla recitativ av enbart cembalo utan ibland blir det istället teorb och cello. Sångarna är överlag bra, framförallt sopranerna Kajsa Lindberg (Orasia) och Johanna Wallroth (Ismene). Eurydike får inte sjunga mycket, men Ingrid Berg är ändå ett med sin roll. Mikael Horned är underbar som dödsrikets härskare Pluto, en oväntad comic relief-karaktär med minspel som påminner om Will Arnett. Richard Lindströms Orpheus ger mer intryck av en vilsen ung man än en överjordiskt begåvad sångare och musiker – det gör att man sympatiserar med honom, å andra sidan skapar han inga wow-ögonblick.

Clara Svärd är både regissör och koreograf och hon komponerar poetiska formationer av människorna på scenen, flera gånger känns det som att betrakta en klassisk målning. Marika Feinsilbers scenografi och kostym är utsökt i sin minimalism – allt bygger på kontrast mellan svart och vitt, och att låta dödsriket och de döda representeras av vitt är briljant. Eurydikes dödsscener är fulländade möten mellan koreografi, kostym och musik, de hugger till i hjärtat trots att man vet precis vad som ska hända. Det är sådant som utmärker en bra myt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-07-20)