"Tosca”
Musik: Giacomo Puccini. Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa, efter en pjäs av Victorien Sardou. Medverkande: Lianna Haroutounian, Dimitris Paksoglou, Vladislav Sulimsky, Anton Eriksson, m.fl. Regi: Sofia Jupither. Scenografi: Erlend Birkeland. Kostym: Maria Geber. Ljus: Ellen Ruge. Malmö Operaorkester, Malmö Operakör och Malmö Operas barnkör. Dirigent: Steven Sloane. Scen: Malmö Opera. Speltid: 2 tim 40 min inkl paus.

En opera där samtliga fyra huvudpersoner – förlåt för spoilers, men det har gått nästan 120 år sedan urpremiären – mister sina liv, genom självmord, mord, avrättning och ännu ett självmord, det borde väl vara den deppigaste operan som man kan tänka sig? Men så är det inte, ”Tosca” är full av liv. Det är mörker som inte är så mörkt, som i en actionfilm där människoliv väger relativt lätt. Och det beror på att Puccini först och främst ville underhålla. 

Död och brutalitet, för Puccini var de bara verktyg för att skapa spänning och fånga publikens intresse. Precis som de politiska och religiösa inslagen i ”Tosca” bara är dekorationer, kryddor. Det finns inget politiskt budskap i denna opera (om man inte räknar ”ondska är dåligt” som ett budskap), som äger rum i Rom under ett knappt dygn i orosåret 1800, och inte heller någon andligt djup, trots att den första akten utspelar sig i en kyrka, mittenakten har huvudpersonens böner som dramatiska inslag och den sista akten mycket noggrant återskapar ljudet av autentiska kyrkklockor. Det finns inte ens någon intressant brist på andlighet – någon sorts kommentar till kyrkans maktmissbruk eller dylikt – utan det är en total ickefråga. Kyrkan och kristendomen fyller enbart en estetisk funktion i ”Tosca”, samma sak med politiken och kampen mellan makthavare och revolutionärer.

Men: det gör ingenting. För ”Tosca” lyckas verkligen med det som Puccini ville att operan skulle vara. Det är underhållning – rörande romantisk kärlek, en perfekt vidrig skurk, mycket blod – från början till slut, inte en tråkig sekund. Puccini bantade ned Victorien Sardous femaktspjäs till en opera på tre akter och strök kaxigt och osentimentalt en roll som Angelottis syster, kvinnan som väcker Toscas svartsjuka och en nyckelfigur i berättelsen. 

Floria Tosca är operans enda kvinnliga rollfigur, och märkligt nog räcker det med henne. Det är en så kraftfull roll att hon, gestaltad av rätt operasångare, ändå bär hela operan, får alla män att stå i hennes skugga. Maria Callas lyckades med detta, hon är historiens kanske mest ikoniska Tosca. Armeniska Lianna Haroutounian som gör rollen på premiärkvällen i denna nya produktion på Malmö Opera lyckas också med det. Hon är helt otrolig – vilken röst, vilken närvaro, vilken nyansrikedom! 

Regissören Sofia Jupither går från klarhet till klarhet. Hennes ”Salome” på Kungliga Operan var otrolig, ”Rigoletto” på samma scen i fjol likaså och nu ger hon oss en urstark ”Tosca”. Precis som i ”Salome” visas sexuellt våld i all sin sunkighet – Toscas ursinne och blodiga hämnd känns helt trovärdig. Och liksom i ”Rigoletto” samarbetar Jupither med scenografen Erlend Birkeland som skapat ett vackert och kongenialt scenrum med romanska bågar i olika formationer, i fint samspel med Ellen Ruges ljusdesign. 

Malmö Operaorkester spelar vasst och på hugget under Steven Sloane. Men det är sångarna som gör operaupplevelsen så njutbar. Vladislav Sulimsky är en klockrent ruggig Scarpia – hans långa scen med Tosca i mittenakten är operans dramatiska höjdpunkt – och Dimitris Paksoglou gör en fin Cavaradossi. Kemin mellan honom och Haroutounians Tosca är stark, framförallt i första och sista aktens kärleksduetter. Men det är Haroutounian som är den stora stjärnan. Bara att höra hennes soloaria ”Vissi d’arte” är skäl nog att bege sig till Malmö Opera.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-12-21)