”Don Quijote”
Opera av Jules Massenet.
Libretto: Henri Cain efter en pjäs av Jacques Le Lorrain.
Med: Lars Arvidsson (med Johan Schinkler), Marcus Jupither, Katija Dragojevic, Markus Pettersson, Joaquín Muñoz, Heddie Färdig, Julia Andersson m.fl.
Folkoperans kör och orkester.
Dirigent: Henrik Schaefer.
Scenografi & kostym: Magdalena Åberg.
Regi: Carl Johan Karlson.
Scen: Folkoperan, Stockholm.
Speltid: ca 2 tim 20 min.

Äntligen Massenet! Denne franske mästare, som dominerade Paris operaliv under la belle époque, spelas alltför sällan på svenska operascener. Han var ingen radikal förnyare utan förfinade snarare den franska romantiska operatraditionen, han hade inte en enhetlig stil utan hoppade skickligt mellan olika genrer och uttryck, och han skämdes inte för att prioritera underhållning och sentimentalitet lika högt som djup skönhet. För detta har han fått en oförtjänt låg status som alltför långsamt börjar röra sig mot en revival.

”Don Quijote” från 1910 är en av Massenets sista operor. Han skrev den med sopranen Lucy Arbell i åtanke – tonsättaren var gammal och skröplig, hon var nästan 40 år yngre, att han var förälskad i henne sågs som lite pinsamt. Det är därför inte svårt att läsa in Massenet i operans Don Quijote och Arbell i Dulcinea, den stollige gamle riddarens omöjliga kärleksintresse.

Operan bygger nämligen inte på Cervantes roman från 1605 utan Jacques Le Lorrains pjäs från 1904, en väldigt fri tolkning av den vemodigt komiska klassikern. Det passade Massenet, som kunde göra sin Don Quijote mer ädel och sorglig och Dulcinea mer objektivt åtråvärd. Carl Johan Karlson, som debuterar som operaregissör, har dock enligt egen utsaga valt att göra Don Quijote ”lite löjligare och lekfullare” än Massenet. Detta märks i Lars Arvidssons spelstil, som inte förrän i den femte och sista akten känns på allvar. Det får konsekvensen att musiken säger en sak och det man ser på scenen en annan. Exempelvis Don Quijotes innerliga bön i den fjärde akten känns malplacerad.

Att Carl Johan Karlson är ny i operavärlden märks just i hur han behandlar det musikaliska. Lars Arvidsson som gör titelrollen har problem med stämbanden och kan inte sjunga, men istället för att ställa in föreställningar eller hitta en riktig ersättare får Arvidsson stå på scenen och mima när Johan Schinkler står i orkesterdiket och sjunger hans roll. Det funkar tyvärr inte alls särskilt bra – operans viktigaste person blir den som får minst pondus. Orkesterdiket är dessutom instängt under den stora trappa som utgör scenbygget, vilket dämpar ljudet och gör att Massenets kraftfulla orkestermusik aldrig riktigt lyckas glänsa, den låter nästan som från en högtalare. En annan dålig idé är att Katija Dragojevic (Dulcinea) får ackompanjera sig själv på akustisk gitarr i sin sista soloaria, istället för att låta en musiker i orkestern göra det. Dragojevic har en fin röst, men gitarrspelet låter som en dålig efterfest.

Scenografin blandar vacker barockteaterliknande dekor med absurda inslag (en jättelik hand med ett pekande finger dimper ned från himlen) à la Monty Python. Kostymen anspelar på Madonnas ”Material girl”-video och ”Blond ambition”-turné. Det är småkul men ekar ihåligt. Mer än en operauppsättning känns allt som en lyxig skolmusikal, inte minst eftersom alla sångare – med ett viktigt undantag – glatt leker sina roller snarare än att vara i dem och uttrycka uppriktiga känslor.

Det undantaget är Marcus Jupither som gör en fantastisk insats som Sancho Panza. Han både sjunger och agerar oerhört starkt, han gestaltar en kärlek till Don Quijote som är betydligt mer rörande än huvudpersonens eget öde. Librettots svenska översättning, av Mira Bartov, är full av plågsamma nödrim (lågvattenmärket är ”kärlek”/”närlek”) men Jupither får sina ord att vibrera av liv. Han lyckas nästan rädda ”Don Quijote”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-28)

P.S. här är en Spotify-spellista med fina Massenet-sånger för röst och piano som jag har satt ihop, om någon är intresserad :)