Damso (2017)

Sedan två veckor bor jag i Paris, och ska bo här hela månaden. Det är underbart. Jag bodde här en vår när jag var 20 och har velat komma tillbaka en längre period ända sedan dess, och nu har det äntligen blivit av. Jag saknar inte Stockholm och känner mig rätt frånkopplad livet därhemma - jag har tagit bort instagram-appen, jag läser inte nyheter, jag läser bara böcker som utspelar sig i Paris eller är skrivna av frassar, samma sak med filmer, och jag lyssnar bara på fransk musik. Jag satte ihop en playlist redan i maj som jag har förfinat sedan dess - jag kallar den för Les quatre cent coups, eftersom det är 400 låtar och alla är hits. Den är jättebra! Jag ska fixa en vanlig sommarplaylist när jag kommer hem, men just nu är jag liksom inte så sugen på annan musik än denna.

Playlisten är en odyssé genom fransk populärmusik från 1870-talet till idag. Den är i ganska kronologisk ordning. Den börjar med de vackra hitariorna från "Les contes d'Hoffmann", "Carmen" (som jag såg på Opera Bastille för en vecka sen, den var jättebra!) och "Lakmé". Sedan kommer klassiska chansons, inte bara Edith Piaf (som, skulle jag vilja säga, är underskattad) utan även Lucinne Delyles "Mon amant de Saint Jean" (som jag upptäckte via Francois Truffauts film "The last metro" som jag såg i våras), Yves Montand och Juliette Greco (som för övrigt har en liten biroll i Jean Cocteaus "Orphée" upptäckte jag häromdagen!). Därefter - efter portalfiguren Jacques Brel, som visserligen är belgare men har varit oerhört viktig för utvecklingen av fransk musik - kommer den moderna popmusiken: Francoise Hardy (många låtar eftersom hon är så bra), Serge Gainsbourg, France Gall (Gainsbourg skrev hennes fina "Laissez tranquille les filles", kanske en sorts uppmaning till sig själv), Brigitte Bardot, Charles Aznavour (tack Anna Hellsten för tipsen!), Joe Dassin och Jacques Dutronc. De sistnämnda har bara en låt var, vilket även gäller för Jeanne Moreau (den underbara "Le tourbillon" från "Jules och Jim").

Det är inte jättemycket från 70- och 80-talet - Mylène Farmer är det viktigaste undantaget - men på 90-talet kommer musik som jag lyssnade på när den kom. Inte bara Daft Punk och Air utan även Marseilles hiphophjältar IAM med soloprojekt (Shurik'N, Akhenaton) och deras kompisar som Fonky Family och Le Troisième Oeil. Runt 1999 var det här den bästa musiken jag visste, jag älskade de melankoliska stråkarna och att rappen lät som ett känsligare Mobb Deep. Men Marseilles-hiphopen var bara riktigt bra i ett par år, sedan blev den tristare.

Från det nya årtusendet kommer givetvis Phoenix men även Ed Banger-klassiker som Justice vs Simian, DJ Mehdi och kompisen Sebastien Tellier. Även M83, men jag tog inte jättemånga låtar med honom/dem, det bröt av för mycket. Även några låtar med Charlotte Gainsbourg, mest för att jag tycker om henne så mycket som skådis. Från i år hör vi urbana hits av Damso (som känns lite som Frankrikes Drake?), Jul, Benash & Booba, Lartiste & Awa Imini och Sofiane. Tyvärr finns inte Alizées tidiga hits på Spotify, annars hade de såklart kommit med, jag älskar "J'en ai marre" och tycker väldigt mycket om "Moi lolita". Stardusts "Music sounds better with you" finns inte heller. En lite tveksam låt från samma era har slunkit med, Stereo Totals "L'amour à trois", den är trevlig men lite väl glättig kanske, får se om den stannar kvar eller byts ut mot något annat. (This just in: jag bytte ut den mot Cassius "Feeling for you".)

Playlisten avslutas med en tolkning av "Je ne pourrai jamais vivre sans toi" från "Paraplyerna i Cherbourg" och allra sist med samma låt som allt började med - barcarollen ur "Hoffmanns äventyr" - men här i en mysigt intim trioversion som jag hörde i Woody Allens "Midnight in Paris".

Det är givetvis galenskap att ha en playlist på 400 låtar som man lyssnar på. Den klockar in på strax över ett dygn. Men man kan lyssna lite då och då, eller - jag är emot det i vanliga fall, men det här är ett specialfall - använda shuffle. Det blir ju väldigt varierat om inte annat. Det finns verkligen otroligt mycket bra populärmusik från Frankrike (och mycket dålig, som vi inte behöver gå in på), det är härligt att marinera sitt lyssnande i den här världen. Speciellt om man är i Frankrike eller är på väg dit.

En upptäckt jag gjort är att Serge Gainsbourgs "Je t'aime... moi non plus" faktiskt är en underskattad låt. Jag googlade texten och wow, den är asbra. Älskar dels enstaka formuleringar ("Je vais et je viens, entre tes reins", "Tu es la vague, moi l'île nue", "L'amour physique est sans issue") men framförallt stämningen i själva låten, diskrepansen mellan den lyckligt förälskade Jane Birkin och den pissimistiske Serge Gainsbourg. Tydligen är titeln inspirerad av ett citat av Salvador Dalì: "Picasso är spanjor, jag också. Picasso är ett geni, jag också. Picasso är kommunist, inte jag heller." Vad betyder detta? Att den romantiska kärleken är en illusion, att välja den är en negation, att det ljusa idealet är fullt av mörker. Jag tycker det är briljant. Okej, stönandet i slutet av låten är ganska buskis, men det kan jag stå ut med. Det som händer innan dess är vad som gör låten till ett mästerverk.