Hennes bästa låt, textmässigt. Musikaliskt är nog "Välkommen in" bäst. Ingen av dem är med på denna skiva hehe, men jag tycker ändå att det är hennes bästa album...

Veronica Maggio
Scen: Mosebacketerassen, Stockholm
Betyg: 3

Det finns ett symbolvärde i att Veronica Maggio ägnar fem kvällar i rad åt att framföra alla sina album i kronologisk ordning.

Det är ett koncept som ofta används av manliga rockband – The Soundtrack of our Lives, My Morning Jacket, med flera – men desto färre kvinnliga soloartister. Men så har hela Veronica Maggios gärning till stor del handlat om att ta plats som ung kvinna. Att sjunga om unga kvinnors erfarenheter på ett sätt som rymmer både sårbarhet och cool attityd, med vardagsrealistiska texter som hellre lutar åt det banala än åt det tillkrånglade.

Hon var nyskapande när hon vid tiden för sin debut 2006 gjorde detta dels på svenska, dels med mer influenser från soul och hiphop än indierock och singer/songwriter-pop. Men debutalbumet var vagt och trevande – det var först med den sensationella uppföljaren, 2008 års ”Och vinnaren är…”, som Veronica Maggio blommade ut. Tredje albumet ”Satan i gatan” må ha fler hitlåtar, men det är ”Och vinnaren är…” som är hennes vassaste verk. Och av alla hennes konsertkvällar på Mosebacke denna vecka är det tveklöst den som fokuserar på detta andra album som är den mest intressanta.

Albumet var en katalysator inte bara för Veronica Maggio utan även för Oskar Linnros, som producerade och skrev all musik. Det var den första rena popmusik Linnros gjorde, efter åren i hiphopgruppen Snook, och en språngbräda till den numera klassiska solodebuten ”Vilja bli” (2010). Vid tiden för ”Och vinnaren är…” var han och Maggio ett kärlekspar. Att koncentrerat framföra dessa låtar blir därmed också en sorts tidsresa för Maggio, tillbaka till en förlorad romans, och detta faktum ger konserten en speciell laddning.

Veronica Maggio sjunger strålande i höjdpunkter som den lika desperata som svängiga ”Stopp”, den liderliga balladen ”Jajaja”, den smärtsamt romantiska ”Inget kan ändra på det”, den (nu än mer) nostalgiska ”17 år” och hitlåten ”Måndagsbarn”. Annika Norlin dyker upp för ett par oväntade duetter: en fint avskalad ”Gammal sång” samt Säkert!-låten ”Någon gång kommer du bli själv”. En storögd Maggio berättar lyckligt att hon lyssnade maniskt på den första Säkert!-skivan när hon gjorde ”Och vinnaren är…”, men kärleken är inte lika uppenbart besvarad av den sammanbitna och syrliga Norlin.

Soundet på ”Och vinnaren är…” är pigg, Amy Winehouse-inspirerad retrosoul med stråkar och blås (och en snygg sampling av The Delfonics ”Trying to make a fool of me”), och det hade varit fint och lämpligt om denna liveversion av skivan hade förgyllts med sådana arrangemang. Men tyvärr har Veronica Maggio denna kväll en snål uppbackning: gitarrist, basist, trummis, keyboardist och körsångerska. Låtarnas ordning har också kastats om, vilket dock inte stör jättemycket om man inte är ortodoxt fan.

Desto mer irriterar extranumren. Att spela Snooks ”Inga problem (remix)”, det epokgörande första samarbetet mellan Maggio och Linnros, med Daniel Adams-Rey och Petter som gästrappare men inte huvudpersonen Linnros, ger en olustig bismak. Och att därefter bränna av en tråkig Petterduett samt inte mindre än fem låtar från Veronica Maggios senare album, som har ett helt annat sound, förstör faktiskt en del av konsertupplevelsen. Det blir lite respektlöst mot verket som bara för en kväll skulle få en hyllning.

Men Veronica Maggio gör saker på sitt eget sätt, och att inte vara överdrivet vördnadsfull mot sina egna skivor är också ett sätt att bryta mot den manligt kodade rockkulturen. Och publiken tycks älska alla hennes val. Hon är en vinnare.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-26)