En av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier är "Moniebah" med den sydafrikanske jazzpianisten, kompositören och bandledaren Abdullah Ibrahim, då (1979) känd som Dollar Brand. Den finns inte på Spotify, vilket irriterar mig oerhört. Nåväl. Det jag gillar med Abdullah Ibrahim är inte så mycket hans varma, gospelliknande sväng och innerliga hyllningar till Afrika. Utan hans kärlek till Duke Ellington, denne underbara människa med sina helt unikt melankoliska och underskönt vackra ballader. Ellington måste ha varit en idol för Abdullah Ibrahim redan tidigt i karriären ("Ellington medley" är en av låtarna på skivan "Dollar Brand" som spelades in live 1965, i Danmark tror jag), och när han i mitten av 60-talet kom i kontakt med giganten och fick spela in skivan "Duke Ellington presents the Dollar Brand Trio" måste hans lycka ha varit fullkomlig. Han spelade in skivan "Ode to Duke Ellington" 1973 (inte en in memoriam-skiva eftersom Duke dog först 1974; Ibrahim bara älskade mästaren gränslöst), och i början av 1980-talet spelade han in "Duke's memories", en liveskiva med många Ellington-tolkningar. Han har återvänt till Ellingtontolkningarna flera gånger genom åren (framförallt "In a sentimental mood") liksom till sin egen hyllningslåt "Duke". Jag gjorde en playlist med 30 låtar som jag kallar för "Abdullah Ibrahim in a Duke mood", lyssna här! 30 låtar i hyfsat kronologisk ordning, från mitten av 1960-talet till slutet av 2000-talet. Vissa låtar som inte är Ellingtonrelaterade slank med ändå - man vill liksom inte bryta den underbara kedjan av korta låtfragment från skivan "African magic" - men de är fina de med.

Jag satt och tänkte i förmiddags på den trio som jag ser som jazzens främsta kompositörer: Duke Ellington, Thelonious Monk och Abdullah Ibrahim. Jag försökte se samband och mönster. Det är nästan lika många år mellan dem (Ellington föddes 1899, Monk 1917, Ibrahim 1934) och alla hade en kreativ guldålder som infann sig mellan strax innan de fyllde 40 och strax innan de fyllde 50. För Duke Ellington rör det sig om åren 1938 till 1947 (från "Pyramid" till "Once upon a Dream"), för Thelonious Monk 1955 till 1965 (från "Thelonious Monk & Sonny Rollins" till "Solo Monk") och för Abdullah Ibrahim 1973 till 1983 (från "Good news from Africa" till en skiva som jag inte har hört eftersom den aldrig någonsin givits ut på CD ens, men som verkar helt magisk, "Ekaya"). Lite kul att tänka på, men det är ju ganska krystat också. Jag menar, jag gillar Duke Ellingtons låtar från både slutet av 1920-talet och 1960-talet, jag gillar Thelonious Monks tidiga Blue Note-inspelningar, och Abdullah Ibrahims underbara "African magic" kom så sent som 2002. Men men. A boy can dream, can't he? Hur som helst så tycker jag dessa tre hör ihop, inte minst för att Thelonious Monk hyllade Duke Ellington på skivan "Thelonious Monk plays Duke Ellington" (också 1955, för övrigt samplad av Wu-Tang Clan på deras första skiva) och Abdullah Ibrahim har hyllat Monk både med direkta covers och genom sin luftiga, ibland lite kantiga spelstil som är tydligt Monk-inspirerat (fast inte på långa vägar lika kantigt som Monk). Det säger kanske något om mig att jag gärna hyllar jazzmusiker som inte bara spelar fantastiskt utan också komponerar fantastiskt. Jazz är vilt, och jag älskar det, men jag älskar också perfekta melodier och förunderliga ackordskiften. Det är därför Duke Ellington är den största för mig. Och jag tror det också är därför som han är den största för Abdullah Ibrahim.

Han spelade här i Stockholm i höstas förresten, Abdullah Ibrahim alltså, på Stockholms jazzfestival. Jag frågade DN om jag fick recensera den konserten men jobbet var satt på någon annan. Jag gick inte på konserten, som fick en halvljummen recension, men jag är övertygad om att jag hade blivit djupt rörd om jag hade sett den. Men jag gick inte dit och jag ångrar det. Jag tror inte chansen kommer igen, han är över 80 år nu. Känns lite sorgligt. Men jag kan alltid lyssna på hans fina skivor.