Franz Schuberts musik hörs överallt, från Kubricks kostymdrama ”Barry Lyndon” till den politiska komedin ”Dear white people”. Filmfredag har avlyssnat filmhistorien för att förstå hans enorma attraktionskraft.

Franz Schuberts musik hörs överallt, från Kubricks kostymdrama ”Barry Lyndon” till den politiska komedin ”Dear white people”. Filmfredag har avlyssnat filmhistorien för att förstå hans enorma attraktionskraft.

I bioaktuella ”Dear white people”, en politiskt laddad komedi om vad hudfärg betyder på amerikanska elituniversitet, finns en scen där den ambitiösa afroamerikanska studenten Troy, som gör allt han kan för att bli accepterad av de vita överklassgrabbarna, pratar med sin far som är rektor. Troy har förlorat sin position som ordförande för studenthuset efter att hans exflickvän Sam överraskande vunnit omröstningen.

Pappan är öppet missnöjd: ”Det är meningen att du ska göra bättre från dig än okej”, säger han med sträng röst samtidigt som försiktiga stråkar börjar staccatohugga på ljudspåret. Snart får de sällskap av en förförisk men allt annat än munter pianomelodi, samtidigt som pappan vänder sin reprimand till ett inspirationstal som får sonens ögon att glöda av makthunger. Han bestämmer sig för att sikta ännu hög­re än tidigare i sin karriär på skolan. Tärningen är kastad.

Musiken som används är väl vald: det är den långsamma andra satsen av pianotrio nr 2 av österrikaren Franz Schubert, tonsättaren som var en brygga mellan Wienklassicismen och romantiken. Det är inte bara vacker kammarmusik som representerar den anrika vita överklassmiljö som Troy och hans far så hett åtrår. Det är också en filmhistorisk referens för biopubliken, för evigt förknippad med Stanley Kubricks eleganta kostymdrama ”Barry Lyndon” (1975) och använd i många filmer sedan dess, från ubåtsthrillern ”Rött hav” (1995) till Liv Ullmans tolkning av Strindbergs ”Fröken Julie” med Jessica Chastain och Colin Farrell (2014).

Kärlekshistorien mellan filmmediet och Schubert går långt tillbaka. Ett antal biografiska skildringar av honom har gjorts genom åren (de första redan under stumfilmseran) och hans musik har använts i över 500 filmer. Varför är det så? Vad är det som gör Schubert och hans musik så speciell?

Schubert var en egensinnig och sanslöst produktiv tonsättare som under sitt korta liv hann föra utvecklingen framåt inom fyra olika musikgenrer: konstsånger, solopianomusik, kammarmusik och symfonier. Men det finns också något i hans livsöde som gör att han har en särskild plats i så många musikälskares hjärtan. Han fick aldrig det erkännande han förtjänade under sin levnadstid, den största delen av musiken han komponerade blev aldrig utgiven eller framförd. Han hade ett litet lojalt sällskap av beundrare i sin hemstad Wien, men han hade oturen att leva i samma tid och i samma stad som en viss Ludwig van Beethoven, vars geni överskuggade allt och alla. Schuberts musik var för modern och ömtåligt poetisk för majoriteten av den konservativa samtiden. Hans tonsättning av Goethes dikt ”Erlkönig” var till exempel en sensation bland unga musikfans, men Goethe själv tyckte inte om den.

Schubert dog endast 31 år gammal, antagligen av syfilis eller dåtidens behandling av sjukdomen. De sista åren av hans liv var präglade av stark melankoli men också komponerande av briljant musik fylld av djup svärta och brännande intimitet.

Först efter sin död blev han känd som en av romantikens största tonsättare, och liksom med Mozart (som blev 35 år) har världen fantiserat om vilka storverk han hade kunnat skapa om han hade fått leva ett längre liv. Schuberts verk, både till sin helhet och i enskildheter som den älskade åttonde symfonin, är ofullbordat, höljt i mystik, med utrymme för lyssnaren (eller filmregissören) att fylla på med sina egna drömmar. Det gör denne antihjälte till en ultimat gestalt för romantiken.

Det åttonde symfonin, som bara har två fullbordade satser men som är så vacker att den ändå är en del av den klassiska repertoaren, har figurerat i flera filmiska mästerverk. Ett tidigt exempel är Luis Buñuels skandalklassiker ”Guldåldern” (1930) som använder sig av klassisk musik på ett effektfullt ironiskt sätt för att gissla överklassen. Men Buñuel var samtidigt en genuin beundrare av klassisk musik och den långa sekvens i filmen som använder sig av symfonins första sats är noga klippt för att matcha den visuella dramatiken med den musikaliska.

Även Billy Wilder använde sig av Schuberts åttonde symfoni i sin film noir-klassiker ”Kvinna utan samvete” (1944), framför allt som uttalad inspirationskälla till musiken som han beställde av filmmusikkompositören Miklos Rózsa. Men mot slutet av filmen, när de mörka molnen i handlingen hopar sig allt mer, tittar filmens huvudperson Neff tillbaka på den tid då när han umgicks med dottern till en man vars mord han varit inblandad i. Då hörs plötsligt Schubert i stället för den Schubert-imiterande Rózsa och det låter helt naturligt, för biopublikens öron har redan vaggats in i den åttonde symfonins särpräglade dramatiska stämning.

Den mest kända användningen av Schuberts musik gjordes av Stanley Kubrick i ”Barry Lyndon”, ett kostymdrama som handlar mer om estetisk perfektion och distanserad humor än om dramaturgiska kurvor och sympatiska karaktärer.

Men när den moraliskt dekadenta huvudpersonen Redmond Barry får syn på Lady Lyndon för första gången, väcks han till liv inombords, och detta illustreras just genom den långsamma satsen i Schuberts pianotrio nr 2, ett av de sista verken som tonsättaren färdigställde. Deras första kyss är rytmiskt synkroniserad med musiken som både är fjäderlätt och ödesmättad. Kyssen blir avgörande för resten av handlingen, och samma musik hörs i filmens vemodiga slutscen, när parets relation är tragiskt nedmonterad.

Kubrick använder för övrigt två andra Schubertstycken i samma film: det brutala öppningsackordet från hans impromptu i c-moll hörs när filmens första akt slutar och den andra tar vid, och ett muntert ungdomsverk för stråkkvartett får illustrera hur den ansvarslöse Barry skämmer bort sin son lite senare i berättelsen. Den musikälskande Kubrick använder i ”Barry Lyndon” Schubert lika skickligt som han gör med Richard Strauss i ”2001: ett rymdäventyr” och György Ligeti i ”Eyes wide shut”.

Woody Allen är en annan auteur som är känd för sin kärlek till musik; Woody Allen-jazz är nästan en egen genre. I ”Små och stora brott” (1989), det mest lyckade av Allens dramer om skuld och samvete, har Schubert en viktig roll.

Huvudpersonen Judah är en stor musikälskare och säger vid ett tillfälle till sin älskarinna Dolores som blandat ihop Schubert med Robert Schumann, en annan tonsättare från romantiken: ”Schumann är blommig. Schubert påminner mig om dig. Den sorgsna.” När han senare i filmen beställer ett mord på älskarinnan är det Schuberts stråkkvartett nr 15 som får illustrera både dådet, som inte visas i bild, och Judahs ångestfyllda besök i Dolores lägenhet och åsynen av hennes döda kropp.

Även blockbusters riktade till en yngre målgrupp, som ”Spiderman 2”, ”The dark knight” och Twilight-filmen ”New moon”, använder sig av Schuberts musik. Den sistnämnda är mest intressant i sammanhanget, för Twilightsagan är med sina mörka skogar, plågade hjärtan och gotiska skräckinslag klart besläktad med 1800-talets romantiska konst. Schuberts sång ”Wanderers Nachtlied II” från 1824, en sorgsen viskning från en nattlig vandrare, passar perfekt i den filmen.

Dysterkvisten Michael Haneke har använt Schubert i flera filmer. I ”Pianisten” hörs pianotrion från ”Barry Lyndon” när huvudpersonen Erika tar sina målmedvetna steg in i en porrvideobutik, en effektfull kontrast mot Kubricks romantiska användning. Även flera sånger ur Schuberts kolsvarta sångcykel ”Winterreise” hörs, och Haneke har sagt i en intervju att sången ”Im Dorfe” har en central plats i filmen och kan ses som ett motto för Erika och filmen i sig.

I Oscarsbelönade ”Amour” låter Haneke ett par av Schuberts impromptun bli en symbol för allt det levande och vackra som den strokedrabbade före detta pianolärarinnan Anne inte längre har tillgång till. Det är onåbart för henne, liksom hon blivit onåbar för sin make Georges. Att just Schubert har valts är logiskt: det finns något onåbart och längtande även i hans musik. Det är just det som gör den romantisk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-27)

FAKTARUTA: Brådmogen österrikare.

Franz Schubert blev bara 31 år, han föddes 1797 och dog 1828. Han sjöng som barn i Wiener Sängerknaben och bland hans musiklärare märks Antonio Salieri.

Efter en tid som lärare försörjde han sig som fri musiker och stod i centrum för en borgerlig krets med litteratörer och konstnärer i Wien.Fler Schuberthöjdpunkter ur filmhistorien: Disneyfilmen ”Fantasia” (1940), Alfred Hitchcocks ”Livbåt” (1944), Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Spader, madame!” (1969), Bliers ”För vacker för dig” (1989), Suzanne Ostens ”Skydds­ängeln” (1990), Akira Kurosawas ”Augustirapsodi” (1991), Roman Polanskis ”Döden och flickan” (1994), Jane Campions ”Porträtt av en dam” (1996), Ingmar Bergmans ”Larmar och gör sig till” (1997), Steven Spielbergs ”Minority report” (2002).

Jag har gjort flera Spotify-spellistor med urval av Schubert musik. Kolla in den den här som består av solopianomusik (långsamma satser) från den senare delen av hans karriär, eller den här som består av långsamma satser ur hans kammarmusik. Väldigt behändiga spellistor, 20 spår vardera, hundra procent underbar musik.