Tyvärr spelades inte denna :(
Orup
”Viva la pop”
Scen: Hamburger Börs, Stockholm
Betyg: 4
Steget från vanlig artist till krogshowartist är stort och oåterkalleligt. Krogshowen som genre signalerar så mycket: folklighet, självdistans, bjussa-på-sig-själv-mentalitet, en syn på popmusik som underhållning mer än något annat. Men även ålder: ett erkännande av att man som artist har den huvudsakliga delen av sitt livsverk bakom sig och att man har byggt upp en skatt som det nu är dags att förvalta och visa upp, snarare än att bygga vidare på med nya skivor och stilförändringar.
Orup har varit på väg mot att ta detta steg länge. 2007 gjorde han en gemensam krogshow tillsammans med Lena Philipsson som blev mycket framgångsrik, och i fjol gav han en egen julshow på Grand Hôtel i Stockholm. Men ”Viva la pop” är Orups första egna riktiga krogshow.
”Är ni redo? Jag är redo.” står det på affischen. Men Orup tycks ändå inte vara riktigt redo att ta steget vare sig till välregisserad komediströsslad musikunderhållning à la Björn Skifs eller till självbiografisk show med en kronologisk låtkavalkad och öppenhjärtligt mellansnack. I stället väljer Orup att presentera hits från hela sin karriär i en till synes slumpmässig ordning men i lyxiga arrangemang.
Detta val förvånar inte, för Orup är inte en artist som alla andra. Han har integritet som få och låter sig inte fångas in. Han skänker inte bort sitt privatliv, varken till kändisbranschen eller till sina egna låttexter. Orup gör musik för att han älskar pop och brinner för hantverket. Han framhåller ofta i intervjuer att hans låtar inte är självbiografiska och att han är strikt professionell i sitt låtskrivararbete, litar mer på hårt arbete än på inspiration.
Där andra låtskrivande artister använder popmusik som ett medel för att berätta om sina liv och sina känslor låter Orup popmusik vara ett mål i sig. Konst för konstens skull. Outtröttligt jagar han den perfekta poplåten, den snyggaste melodin, den starkaste refrängen. Låtarnas texter är viktiga, men deras funktion är enbart att matcha musikens karaktär så bra som möjligt. Det är en ödmjuk inställning till skapande: en kärlek till ren pop, befriad från kladdig självupptagenhet.
I ”Viva la pop” backas Orup av ett tajt elvamannaband inklusive blås, körsångerska, violin och percussion. Arrangemangen är konsekvent retrosoulfärgade, och det passar utmärkt – Orup har inspirerats av drivande Motown-rytmer ända sedan solodebuten från 1988 och av elegant Phillysoul sedan mitten av 90-talet, och hans äldsta låtar trivs mycket bättre i en tidlös soulkostym än i burkigt bankande 80-talsskrud.
I ”Trubbel” försvinner bandet och låten framförs ensam av Orup med en akustisk gitarr, understödd av ett funkigt programmerat trumbeat – nästan Prince-minimalism. Orup gör därefter en vacker version av ”Som isarna (när det blir vår)” endast ackompanjerad av reverbindränkt elgitarr. I övrigt är det stompigt soulsväng för hela slanten som gäller.
Orups sångröst imponerar stort, även om han blir lite mumlande i låtarnas verser mot slutet av showen. Mellansnack är han ganska snål med, å andra sidan låter han spontan och ärlig när han väl pratar. Det enda renodlade underhållningsinslaget är den charmiga koreograferade dansen som är ett inslag i vissa låtar, och den duger fint. Orup är ingen tvättäkta entertainer – han är en tvättäkta popartist. Och det tackar vi för.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2014-09-27)