Länge var hiphop, och dess yngre halvsyskon R&B, synonym med ett mindre polerat alternativ till samtida hitlistepop. Lite coolare, lite hårdare, lite roligare, lite bättre. Det vill säga samma roll som doo-wop hade fyllt på 50-talet, Motown i mitten av 60-talet och funk på 70-talet. När hiphop och R&B slutligen blev brett populärt på 90-talet skar de genom radioskvalet på samma sätt som punk skar genom progg och symfonirock på 70-talet.
Men i dag är det annorlunda. Om man tittar på den R&B som kom under 2013 märker man samma trend bland såväl miljonsäljande artister som Beyoncé och Justin Timberlake som smalare kritikerfavoriter som Dawn Richard och Kelela. Det rör sig om låtar som sträcks ut till sex minuter, med lager på lager av syntar och rytmer, olika sektioner i varje låt för att skapa maximal dynamik och texter som gräver i vokalistens inre snarare än ropar till en publik. Inom hiphop fick vi pretentiösa album av Kanye West och Jay-Z. Hiphop- och R&B-scenen har helt enkelt vuxit upp och blivit självmedveten. Fröna som såddes av The-Dream på hans svitliknande tre första album och Kanye West på mästerverket ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010) har blivit en hel skog.
De tjocka, långsamma tempona är också en tydlig effekt av den hostmedicinerade screw-musikens inflytande. Det är ett intressant fenomen, men något har gått förlorat på vägen. Den som går på klubb för att dansa till de senaste hiphop- och R&B-hittarna får långsamma låtar med hundra ackord och långa partier utan trummor. Musiken har helt enkelt blivit för smart – den har blivit symfonirock. En bra låt är en bra låt, och att dansa i dubbeltempo till långsamma beats lärde Timbaland oss redan i slutet av 90-talet, men ändå: det råa och spontana lyser med sin frånvaro.
Visserligen fick R&B en liten discotrend efter att Drakes ”Hold on, we’re going home” blev en sådan hit i höstas (soundet kopierades omedelbart av Lady Gaga och R Kelly i den fina duetten ”Do what u want”). Å andra sidan är Drakes senaste album i övrigt oerhört välproducerat och musikaliskt mångbottnat.
Det är underbart att hiphop och R&B nu är i en position där den kan vara vad som helst. Jag efterlyser bara en motreaktion till det homogena. Det behövs en punkrörelse som skär igenom allt det fina och konstnärliga.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2014-01-29)
Men i dag är det annorlunda. Om man tittar på den R&B som kom under 2013 märker man samma trend bland såväl miljonsäljande artister som Beyoncé och Justin Timberlake som smalare kritikerfavoriter som Dawn Richard och Kelela. Det rör sig om låtar som sträcks ut till sex minuter, med lager på lager av syntar och rytmer, olika sektioner i varje låt för att skapa maximal dynamik och texter som gräver i vokalistens inre snarare än ropar till en publik. Inom hiphop fick vi pretentiösa album av Kanye West och Jay-Z. Hiphop- och R&B-scenen har helt enkelt vuxit upp och blivit självmedveten. Fröna som såddes av The-Dream på hans svitliknande tre första album och Kanye West på mästerverket ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010) har blivit en hel skog.
De tjocka, långsamma tempona är också en tydlig effekt av den hostmedicinerade screw-musikens inflytande. Det är ett intressant fenomen, men något har gått förlorat på vägen. Den som går på klubb för att dansa till de senaste hiphop- och R&B-hittarna får långsamma låtar med hundra ackord och långa partier utan trummor. Musiken har helt enkelt blivit för smart – den har blivit symfonirock. En bra låt är en bra låt, och att dansa i dubbeltempo till långsamma beats lärde Timbaland oss redan i slutet av 90-talet, men ändå: det råa och spontana lyser med sin frånvaro.
Visserligen fick R&B en liten discotrend efter att Drakes ”Hold on, we’re going home” blev en sådan hit i höstas (soundet kopierades omedelbart av Lady Gaga och R Kelly i den fina duetten ”Do what u want”). Å andra sidan är Drakes senaste album i övrigt oerhört välproducerat och musikaliskt mångbottnat.
Det är underbart att hiphop och R&B nu är i en position där den kan vara vad som helst. Jag efterlyser bara en motreaktion till det homogena. Det behövs en punkrörelse som skär igenom allt det fina och konstnärliga.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2014-01-29)
Kanske börjar motreaktionen här?
Tja, jag skulle påstå att du har delvis rätt. Men vad är det för punkighet vi pratar om? Ska det vara korta låtar med skitig ljudbild och tre ackord, alltså traditionell punk? Snuskigare? Högre tempo? Allt det där görs och har gjorts. Eller är det meningslöst att prata om det som har gjorts tidigare, om förebilder?
Det finns såklart en tendens inom samtida r'n'b att göra konceptalbum, bygga intrikata låtstrukturer och använda sig av tre-fyra-fem producenter/låtskrivare till ett spår. Jag vet att du inte nämner ljudkvalité som ett mått på hur tekniskt briljant den samtida r'n'bn försöker visa att den är. Idag är det möjligt att uppnå proffsig kvalité på sina inspelningar eftersom tekniken har demokratiserats och det är inte mycket som skiljer topplisteproducenters låtskrivarsätt från hobby- och indieproducenter (laptop, plugins som låter mäktiga och kan crackas osv). Begränsningarna finns inte där på samma sätt som tidigare och därför kunde t ex drillmusiken låta "bra" om än mörk och jävlig. Att du drar upp DJ Mustards ärkeklubbproduktion som ett exempel på en motreaktion mot svulstiga Timberlakelåtar säger kanske inte så mycket eftersom dessa typer av r'n'b-låtar har gjorts i flera, flera år. Skillnaden är att de existerar jämte Guetta-anthems, Weeknds ångest och snusk och den större tendens som du nämner. Och det där påpekar du ju också, men jag vet bara inte hur "spontan r'n'b" skulle låta eller låter.
(Förresten, menar du att hiphopen är äldre än r'n'b?)