Sedan en lista jag är oerhört stolt över, nämligen 40 låtar med hiphop som är gjord innan vår studsiga, sydstatsrap- och popinfluerade era. Men det är inte "klassiska hiphop-'bangers' från den gyllene eran", såna listor blir lätt trista. Inget block party-lajv, musik som bara Missy Elliott dansar till. Det som är nice med 90-talet hiphop är inte att den är mer dansant än den som görs idag (det är den inte), inte heller att texterna var så mycket bättre/smartare/fyndigare då jämfört med nu (det var de ibland, men oftast inte). Nej, det som är unikt var att det fanns en annan groove, som var lite... coolare. Det finns en scen i "CB4" när en ung Chris Rock sitter och kollar på MTV och de spelar Ice Cubes "It was a good day" och hans tjej kommer in och frågar varför han diggar det så mycket (han sitter och noddar förhäxat) och han säger typ "I don't know, I like the music, I like what it stands for". Vad stod hiphop för, för ungdomar med MTV i mitten av 90-talet? För något coolt, lite speciellt, lite ghettofarligt kanske, lite stöddigt. Men också något som hade ett inneboende starkt självförtroende genom att musiken var så perfekt gränslös, den kunde vara experimentell och svängig och lättillgänglig på en och samma gång, det var som en kod som vanliga rockidioter inte förstod, och hiphopen log åt att den visste något som andra inte visste. Idag förstår popmusiken vad hiphop är och hur det fungerar, varför en loop är så effektiv, varför ett långsamt och tungt beat är så mäktigt, varför en cool fras av en rappare kan säga mer än tusen sjungna kärleksklichéer. Popmusiken har anpassat sig till hiphopen, och det hörs såklart i dagens rap. 90-talets rap låter mer exklusiv, fast inte på ett arrogant sätt - så blev det sedan, när hiphopen delades mellan dogmatiska traditonalister som skrev astrista texter om "wack MC's" till mörka och sura beats och glada rap-riskkapitalister som mer eller mindre smidigt hakade på de sound och trender som för tillfället var mest inkomstbringande.

I alla fall, jag ville göra en playlist med hiphop som varken var överdrivet glad eller överdrivet sur, varken överdrivet gangsta eller överdrivet "real", varken överdrivet smart eller överdrivet poppig. Bara soft. Cool. Musik att sitta ner till, digga med ett knappt märkbart leende. Inte humorlös "musik för killar"-rap och inte cyniskt kalkylerande "musik för tjejer"-rap, bara bra jävla rap. Softa jams. Listan är inte i kronologisk ordning utan följer en genomtänkt atmosfärik dramaturgi. Här finns både södern, västkusten och New York representerade. Både jazzsamplingar och balla syntar. Både kioskvältare som "I got 5 on it" och bortglömda pärlor som "Oakland blackouts", både singlar och albumspår. Och allt är inte ens från 90-talet - det kändes helt logiskt att avsluta med Keith Murrays "Don't hate me cause I'm beautiful" som är från senare år men har en 90-talsswag. För det handlar inte om tid, det handlar om ett sound, och en attityd. Check it out!