Jag är egentligen inte mycket för "musikermusik", eller att lyssna på musik och uppskatta saker som bra ljudkvalitet eller flinkt musicerande. Jag är faktiskt ganska dålig på att avgöra om en klassisk inspelning är "bra" eller "dålig" - visst, man hör om något låter för mesigt eller har ett konstigt tempo, men det är också allt - och jag har aldrig fattat de som påstår att "Ramones kunde inte spela instrument" eller "Håkan Hellström sjunger falskt (även om han sjunger fint)". Sounds like de spelar instrument to me? Sounds like han sjunger to me?

Samtidigt har jag ingenting emot folk som är grymma på sina instrument. Det vore ju en ännu mer absurd inställning. Tänk att lyssna på jazz och hata skicklighet? Och även i soul har det betydelse. Och även i pop osv osv.

Ok det här var egentligen bara en lång brasklapp för det jag nu ska säga:

I'm in love with a bas-ton.

Vi möttes för några år sedan, när jag pliktskyldigt köpte den fjärde och sista Dave Godin's Deep Soul Treasures-samlingen, jag kände på mig att den inte skulle vara lika bra som de föregående och jag hade rätt. Det var sorgligt på flera sätt, jag hade väl lite vuxit ifrån min mest fanatiska soulfas, och Dave Godin själv hade dött i cancer extremt kort tid efter att han sammanställt den skivan (jag vill tro att det är på grund av detta som hans urval inte är riktigt top notch). Men skivan hade några bra låtar (såklart), bland annat Black Velvets "Is it me you really love?" som är söt, fin, melodiös och - har sjukt bra basspel. Det finns ett ställe i låten (1:25) där basen glider långt upp i en enda ton, det är som ett språng, och när trummorna kommer in sen på "ettan" (musikerspråk, y'all) blir det värsta extasen, sångerskorna blir helt till sig och förälskelsen är all over the place, går inte att kontrollera längre. Det är så fint. Det är basen som utlöser allt. Lyssna själva (lite kass inspelning här, men ni kanske kan leta upp Dave Godin-skivan):



Och när jag tänker efter finns det andra låtar som har sublimt elbasspel. Basisternas basist, Jaco Pasorius, spelade gudabenådat vackert när han spelade bandlös bas på en massa fusioninspelningar på 70-talet. Det är så intuitivt och melodiskt och flödande - så jädra härligt (om låten i sig är bra). Joni Mitchell, denna underbara kvinna, plockade upp Jaco och lät honom spela på flera av sina bästa skivor på 70-talet, bland annat det ganska perfekta albumet Hejira. Man hör Jaco Pastorius på fyra låtar på skivan, bland annat det här episka avslutningsspåret. Han får faktiskt sista ordet på hela skivan, med sina glimrande toner.



Och när vi ändå är inne på bas så måste jag slänga in den här låten, Ohio Players "Ecstasy". Den som Jay-Z och The Notorious B.I.G. samplade på "Brooklyn's finest", en av de bästa låtarna på Jay-Z debutalbum. Som så många andra funklåtar bygger den bara på ett groove - det finns sång, men sångaren verkar mest stå bredvid bandet och vara helt till sig för att det är så ballt, för att groovet är så bra, han slår sig för knäna och croonar extatiskt som en hommage. Denna låt har dock anständigheten/fräckheten att vara extremt kort, bara två och en halv minut, unheard of i funksammanhang. En kompis till mig gjorde en gång en edit av låten så att den höll på i 20 minuter. Det är inte för inte som denne kompis kallas för Funkfarfar.



PS jag tillägnar detta blogginlägg Kjell Häglund. Inte för att han är den mest funky människa jag vet (inte den minst funky heller), men han är den enda som jag vet också skulle falla som en fura för en baston 1:25 i en halvobskyr gammal girlgrouplåt.