I söndags gick jag och såg "Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein" på Stadsteatern med mina fina vänner KV, Benji och Sanna. Kaffe & kaka i pausen och 100 % mys och allt det där. Men framförallt var det en himla bra pjäs.

Ok jag erkänner: jag nickade till lite under första akten. Men i andra akten hettade det till och då satt jag på helspänn. Gunilla Röör (varför heter svenska teaterskådespelare alltid saker som Röör, Ruud, Krook och Skoog i efternamn?) var asbra i sin gestaltning. När föreställningen var över och hon kom in på scenen igen för att ta emot applåderna var det som att se en helt annan människa: yngre, mindre, nättare, med ett annat ansikte, en annan röst, en helt annan personlighet. Jag vet att det är just vad skådespelaryrket går ut på men det är inte desto mindre imponerande att bevittna.

"Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein" är alltså en monolog i två akter. Det är en dag någon gång under andra halvan av 1930-talet (tror jag), Gertrude och hennes sambo Alice B Toklas ska bli vräkta från sin lägenhet i Paris inom kort. Det regnar och Alice sover. Gertrudes minnen väcks till liv med anledning av den stundande flytten och hon sitter och reminissar, associativt och förutsättningslöst. Det är mysigt. Det är ju svårt att inte romantisera den här perioden och den här kretsen av människor i den här staden. Jag har inte så stor lust att läsa Gertrude Steins modernistiska prosaexperiment men jag älskar henne ändå. Hon är oumbärlig rekvisita i en bild som jag har inom mig och aldrig vill släppa, en bild av Paris och konstnärliga exilamerikaner som Hemingway och Cole Porter och F Scott Fitzgerald, the roaring twenties, jazz, modernism, fräckhet, utsvävningar, optimism, flabb, champagne. Woody Allen älskar också den bilden och hans nya film "Midnight in Paris" handlar helt och hållet om den - jag såg den när jag var i Paris (!) i somras, älskade den, ska försöka hinna skriva om den någon gång snart eftersom den har svensk premiär på fredag.

I alla fall, pjäsens behållning bygger rätt mycket på att man är bekant med och bryr sig om de här människorna och deras gärning. Det är underhållande anekdoter, referenshumor, som Killinggänget fast med en lesbisk kvinna istället för sex otroligt straighta män i huvudrollen. I första akten var det bara sånt. Men i andra akten kom något annat in: relationen mellan Gertrude och hennes bror Leo fylldes med dramatik och sorgsenhet. Plötsligt såg man människan Gertrude Stein, inte bara kulturlivsikonen. Uppgörelsen med Leo som hon återberättade var det bästa i hela pjäsen - dels för den sa någonting väsentligt om Gertrude Steins personlighet (fåfäng, envis, självständig etc), dels för att sakerna de diskuterade och bråkade om var intressanta i sig.

Det handlade om konst och skapande och fåfänga. Det är okej att ha ett stort ego om man är ett geni, resonerade Gertrude. Om man har visat sig vara ett geni är det okej att ha ett stort ego, menade Leo, och det finns en skillnad där. Pjäsens Gertrude Stein - liksom många efter henne, inte minst i dagens kulturliv - såg sig som en fantastisk begåvning som förtjänade allas uppmärksamhet och uppskattning, hon kände så från början, hon ansåg inte att status var något som man förtjänar utan något som finns inneboende hos vissa personer. Konsten, alltså the very output, blir då en katapult för jaget, geniet. Istället för att ha ett värde i sig själv först och främst. Det är äkta fåfänga, vare sig man väljer att förneka det eller ej.

Hur många författare skriver inte böcker för att de ser sig själva som författare? (Ordet "geni" är mindre vanligt idag, men det är samma princip.) Snarare än för böckernas skull, böckerna som finns inom dem och som vill ut (om de nu gör det, eller om de bara knåpas ihop för att författaren i fråga vill knåpa ihop dem). OBS! Jag dömer ingen här, jag säger inte att fåfänga författares böcker är sämre än de som skrivs av Konstens Ödmjuka Tjänare. Om detta nu existerar? Homeros kanske var fett fåfäng. Vergilius var det definitivt. Dante, kom igen. Även de mindre fåfänga - J.D. Salinger, Tomas Tranströmer - var fåfänga. Ja, att skriva en bok och vilja få den utgiven, att ta det anspråket, det är fåfängt i sig, det kommer man inte ifrån. Alla är väl det mer eller mindre och det är väl okej. Men. Fåfängans status har förskjutits, nu är den norm, punkt slut. Man ser sig som någon fantastisk och man vill att andra ska lyssna. Det är ju, om man tänker efter, lite sjukt faktiskt. Men vem skriver böcker (eller spelar in musik, målar tavlor etc etc) enbart för litteraturens skull? Är det fåfängt och osympatiskt att tänka sig en adressat? Det blir ju ohållbart.

Jag fördömer inte fåfänga, men jag konstaterar att den finns, tycker det är viktigt att inte glömma. Och när konst skapas med relativt lite fåfänga och ego så märks det, tycker jag. Det känns, lyser igenom. Som Adeles sång "Someone like you". Den är inte snygg och självgod, den bara brinner. Visst, den är vacker och lättälskad, en klockren poplåt. Men det låter inte som att det är låtens huvudsakliga syfte, den låter som sprungen ur ett genuint uttrycksbehov. Adele sjunger inte duktigt, hon sjunger ur sig sin strupe och sina lungor och hon låter som hon glömmer bort att hon spelas in. Hon kanske bara är en skicklig skådespelare, som Gunilla Röör. Men jag vet inte. Jag tror inte det. Det finns saker som är äkta. Jag tror på det. Gertrude Stein trodde också på det - att hon sedan också var övertygad om att hon själv var kapabel att skapa sådana tidlösa mästerverk, det är en annan sak.