tum-tum - purp kobain

Publicerat i: recension

Nicholas: Har Nirvanarenässansen inletts? Unga slackerband i chillwavekretsar tycks vara inspirerade av "Bleach", och nu har Dallasrapparen Tum-Tum bestämt sig för att hylla bandet genom att döpa sin nya skiva till "Purp Kobain" och en låt till "Kourtney Love", smakfullt sampla "Smells Like Teen Spirit" samt göra en parodi på "Nevermind"-skivomslaget. Men allt detta är egentligen oväsentligt – Tum-Tum rappar med tyngd och inlevelse, och de homogena beatsen är marinerade i lila dimma. Toppskiva. BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)


Annika Flynner: Jag tror inte att Tum-Tum egentligen bryr sig om Nirvana. Men Kurt rimmar på purp och Cobain rimmar på kodein, så det var nästan oundvikligt att göra en sån här temaskiva, i alla fall om man gillar den typen av jollar som Tumzilla gillar. Och som han gillar dem. "Kourtney Love" är en fantastisk låt, förmodligen den bästa antropomorfa låten om berusningsmedel sedan Mobb Deeps 15 år gamla "Drink away the pain", och rätt deppig egentligen - Tum-Tum rappar passionerat om hur han väljer bort allting i världen, alla vänner och tjejer, för sin jazztobak som han älskar så dyrt. Det enda som stått vid hans sida och aldrig svikit honom. Snyft. Men Tum-Tum är ingen emorappare, han har tyngd och auktoritet som Young Jeezy, fast han rappare smidigare och mer variarat än Jeezy, och han sjunger chockerande bra. Vad är det med Dallasrappare och sång? Det är på en helt annan nivå än andra staters rappare. Jag tänker på framförallt Z-Ro men även Chamillinaire. Enligt Juice Mane Hugo - big up till honom som tipsade mig om den här skivan - brukar inte Tum-Tum sjunga så mycket som han gör här, men det är i linje med vibben på skivan, den är mjuk och mörk och trög. Från introts "Purple Rain"-cover (som han på Slayerskt vis döpt till "Purple Reign" - jag kan skriva det, för det här är inte en recension i SvD) till avslutande "Stay throwed" sjunger han sina catchy refränger, samtidigt som funkiga gitarrsamplingar och diskreta trummor snurrar runt honom. Det är ett så gott som perfekt rapalbum - den enda låten som jag har svårt för är "Robbin on Elm St." med sin enerverande barnramsa i refrängen, fast även den blir acceptabel efter några lyssningar, känns liksom schizofren och paranoid - en purp-psykos. Om det finns någon rättvisa i världen blir Tum-Tum Dallas nästa superstjärna.
#1 - - Juice Mannen Hugo:

Dallas är på gång!

#2 - - D:

Vad vet jag om skivan efter att ha läst din recension i NG? I princip ingenting. Det är ju inte ditt fel då det måste vara i princip helt omöjligt att förmedla något vettigt på de få rader tidningen erbjuder dig Att du kan skriva om musik på ett intressant sätt vet jag ju eftersom jag läser din blogg. Förstår därför inte riktigt vad du får ut av att skriva dessa mikrorecensioner för NG? Jag kan inte tänka mig att de betalar särskilt bra och att skriva för det sjunkande skeppet är väl knappast längre att betrakta som en merit?

#3 - - Nicholas:

Jag gillar Nöjesguiden. Och någon kanske ändå blir sugen på att kolla upp Tum-Tum efter att ha läst den korta recensionen i tidningen, då har man ju uppnått någon.

#4 - - D:

Vad är det du gillar med NG?

#5 - - Nicholas:

Det är ett trevligt gäng. Och det är trevligt att bli läst. I cyberrymden kan nästan ingen höra dig skrika.

#6 - - D:

Det är säkert ett trevligt gäng men för mig som följt tidningen sedan 90-talet så är det sorglig läsning numera. Massor med ängsligt positionerande och recensioner som är nedkortade till notisformat. Plockar bara upp den av gammal vana numera och de bland mina kollegor som är under 25 år visste knappt vad det var för tidning när jag frågade.



Sedan finns det en del bra skribenter, däribland du, på tidningen men det känns ändå verkligen som att man peakade för 15 år sedan.



Sen tål jag verkligen Carl Reinholdtzon Belfrage men det är väl meningen att man ska känna så antar jag.

#7 - - ghostface pierre:

Nicholas. I förra inlägget kritiserar du en recensent för att hon ägnar en tiondel av sin recension åt att berätta om att omslaget påminner/refererar till en annan skiva i en helt annan genre. I nästa inlägg ägnar du själv fem av sju rader av en recension till att berätta om Tum-Tums Nirvanareferenser, när du själv sen erkänner att du inte tror Tum-Tum ens bryr sig så mycket om Nirvana. Men du har säkert några bra argument om detta...

#8 - - Nicholas:

Hej Pierre! Det rör sig om en omvärdering. Först - när jag skrev recensionen - trodde jag att Tumzilla verkligen ville hylla Nirvana, men ju fler gånger jag lyssnar på skivan desto mer inser jag att det förmodligen inte är så. Att det bara är en förevändning för att rappa om purp. Sen tycker jag också att det är skillnad på tonläget i en recension i Nöjesguiden respektive en i Sveriges näst största dagstidning. Det är en annan målgrupp, och som läsare kan man begära andra saker. Dessutom har ju Tum-Tum någon sorts relation till Nevermind-omslaget, han känner till skivan etc, medan Neil Young definitivt inte (det kan jag inte tänka mig) har en relation till norska black metalband.