Nicholas: Jag var rädd att detta album skulle låta likadant som sin föregångare – i så fall skulle det vara första gången i Håkan Hellströms karriär – men efter att ha lyssnat på skivan kan jag dra en lättnadens suck. 2 steg från paradise har sin egen identitet, den är ett nytt kapitel. På samma sätt som Håkan tidigare snöat in på samba, progg och boogierock, och tvingat indiepubliken att svälja fördom efter fördom, går han här in för funkiga madchester-trummor och Isaac Hayes urbana träblåsarrangemang. Till skillnad från den forcerade svängfesten på Det är så jag säger det funkar Håkans nya groove rätt bra, förmodligen på grund av att den centrala i låtarna hela tiden är de djupt melankoliska texterna. Men albumets största höjdpunkter är ändå de tre maffiga balladerna, som alla är av Kärlek är ett brev skickat tusen gånger-kaliber. Håkan Hellström har med andra fått till det ännu en gång. Tyvärr, känner man sig nästan manad att säga – i låttext efter låttext och intervju efter intervju garderar han sig och gör sig redo för att misslyckas musikaliskt, se sin stjärna dala och bli övergiven. Men det stora fallet kommer aldrig. Han är precis så bra som alla tusentals fans tycker att han är. Fortfarande, och vare sig han vill det eller inte. Endast i teorin kan han vara medioker. BETYG: 5/6 (från Nöjesguidens nätupplaga)
Annika Flynner: Efter att ha umgåtts med skivan i några dagar nu så måste jag säga att jag gillar den mer än "För sent för Edelweiss" - som jag visserligen älskar, men den var en mer rockig skiva, den här är mer poppig. Och jag älskar ju pop! I titellåten använder Håkan melodin från Beach Boys mästerverk "I can hear music", och i den underbara balladen "Jag vet vilken dy hon varit i" finns fragment från den gamla dängan "Concrete and clay" (som både Kevin Rowlands och Jens Lekman gjort covers på). Annars är det som sagt madchester som gäller, och det känns väldigt otippat och kul. Håkan gillar ju sväng och letar ständigt efter nya sorters sväng - han har betat av indiestudset, sambaslamret, discopumpandet ("Klubbland") och boogieruset, nu är det alltså Stone Roses anno 1990 som gäller. Orgeln på "Dom där jag kommer från" skulle också kunna vara från en tidig Charlatans-låt. Jocke Åhlund har inte samma dominerande roll här som på den förra skivan, fast på "Strandade te havs" tar han över, med sin Byrds-vurm, och det är också skivan minst tillfredsställande låt (att de valde den som singel, och inte "Shelley" eller "Dom där jag kommer från", begriper jag inte).
En intressant sak är att Håkan Hellström verkar bry sig mer och mer om melodierna när han sjunger. Han tvingar ofta in texten i melodin på ett ganska brutalt sätt, bryr sig inte om att orden får betoning på fel ställen, hellre ta den smällen än att kompromissa med den vackra melodin. Det är fint. Samtidigt sjunger han mer avslappnat än någonsin - till exempel i slutet på titellåten, när han citerar Bob Dylans "Mr Tambourine Man" (för övrigt ett kongenialt citat, inget ytligt referensdroppande), han flyter på musiken så mjukt och göttigt. Jämför det med hur alla textrader stod i versaler och hade tre utropstecken efter sig på "Det är så jag säger det".
Det känns som att Håkan Hellström som artist dog och återuppstod mellan andra och tredje albumet. Jag saknar verkligen inte den tidiga, "euforiska" Håkan, den typen av musik säger ändå inget om mig och mitt liv. Han har alltid haft melankoliska texter, men det känns som om vemodet blev riktigt djupt och innerligt först vid "Ett kolikbarns bekännelser", ungefär som en gryta som måste puttra i många timmar för att bli riktigt mustig. När jag tänker på konserten på Way Out West så hade jag mycket hellre hört honom sjunga den här skivan från början till slut än sitt tio år gamla debutalbum. "Jag vet vilken dy hon varit i", "Vid protesfabrikens stängsel" och "Du är snart där" är så starka, så djupa, så överväldigande. Sistnämnda låt har han för övrigt jobbat med i fem år, avslöjade han för mig när jag intervjuade honom, och den nuvarande texten är den åttonde versionen. Det vittnar om vilken perfektionist han är när det gäller låtskrivandet; att texterna ibland framstår som spontana och opolerade tror jag är ett högst medvetet drag.
Men i alla fall, jag gillar verkligen dagens Håkan Hellström, den slitna, den avslappnade, den distanserade och lite cyniska. För man får inte förväxla att ha distans med att vara känslokall. Att kunna ta ett steg tillbaka och se saker utifrån bäddar bara för ännu mer gripande skildringar. Hade han kunnat skriva en låt som "Jag vet vilken dy hon varit i" för tio år sedan, hade han kunnat låta berättarjaget tänka på sitt ex med den där varma distansen, hade han kunnat låta bli att fokusera på dennes behov och ångest? Jag tror inte det. Han hade försökt rädda det där som gått förlorat, han hade försökt desperat, slått sig för bröstet, ramlat överbord. Idag är han bara ett vittne till något sorgligt, han nickar stilla och låter situationen vara som den är, för han vet att det är för sent att försöka ändra något. Det påminner lite om stämningen på Arcade Fires senaste skiva - sometimes I can't believe it, I'm moving past this feeling. Maktlöshet som inte leder till uppgivenhet. Sorg som inte förgör, som bara får vara. För det är en del av livet.
Fan vilket gubbarchle han har på bilden.