Nicholas: De skapade en egen värld som de lät tusentals tonåringar fly till och mysa i. En värld av tristessromantik, bokläsande, 1960-talsmode och där Nick Drakes "Hazey Jane" var definitionen av rock. Men sedan tröttnade de på det väna och mjuka, upptäckte bastrumman och har sedan dess irrat omkring i tio år. På nya skivan glimrar det dock till flera gånger, bland annat i en otippad Norah Jones-duett. De visar att det loja vemodet faktiskt kan förenas med den vuxna blickens distans och skapa en ganska charmerande optimistisk popmusik.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Jag vet inte om man kan kalla det för ett mysterium, men det är i alla fall ett intressant fenomen, hur Belle & Sebastian förlorade det där som gjorde dem så speciella. Jag menar, det var inte bara att de ville göra mer slick och välproducerad musik med ett tydligare rock'n'roll-groove. Det var låtskrivandet som förändrades, de började göra låtar som bara var låtar, som inte var försök att kanalisera smärta och förnekelse. De flesta av Belle & Sebastians tidiga låtar hade en känsla av "jag tar ett djupt andetag och räknar till tio" över sig, de var stillsamma men det fanns något som rev och skavde där under ytan. Till och med relativt glada upptempolåtar som "Lazy Line Painter Jane" hade en fond av ilksa och revanschlust. Sen började gruppen göra klatschiga låtar som "Step into my office, baby" och blev precis ett sådant anakronistiskt och osexigt 60-talsbesatt band som vissa slappa belackare alltid sett dem som.
Den nya stämningen, det nya fokuset, i deras musik började med singeln "Legal Man" år 2000 och har sedan hållit i sig, även om själva soundet har skiftat något. Observera att den här utgångspunkten för musik inte innebär att musiken automatiskt är dålig - att "bara vilja göra bra poplåtar" är verkligen inte fy skam - och ibland har de ju varit riktigt bra på det, som med singlen "I'm a cuckoo". Men det har inte gått att komma ifrån att man som lyssnare saknat det där som de övergav. Vilket egentligen är orättvist - om ens band blir jättestort och man reser världen över och spelar för utsålda hus, och ständigt överöses med kärlek från fans, då är det kanske inte så konstigt om man blir en lite mer nöjd och harmonisk person. Och blir man det så är det kanske svårt att skriva melodier som jagar en likt en vind under den ensamma promenaden efter nattbussen.
Med det sagt: "Write about love" är alltså rätt bra. "Read the blessed pages" är akustisk och melankolisk, Norah Jones-duetten "Little Lou, Ugly Jack, Prophet Joe" är full av behagligt avdomnad bitterhet, och första låten "I didn't see it coming" spritter av hopp på samma sätt som "Lazy Line Painter Jane" gjorde, fast med mer självkänsla. Sen finns det en del kassa låtar också, framförallt Stevie Jacksons vidrigt käcka "I'm not living in the real world". Jag blev hur som helst positivt överraskad av skivan. Den som räknar ut Belle & Sebastian som en parodi på sitt förflutna tänker fel. Det förflutna mjölkas inte - det finns inte längre.
Oj oj. Jag tycker folk är orättvisa mot och underskattar Belle och Sebastians senaste skivor. Och att de inte alls tappat det. Älskar senare års låtar, både mer traditionella som "Act of the apostle II" med utflykter i stil med "Roy Walker" och liknande. Tycker det är sunkigt med dessa recensenter som sitter och vill att de ska låta som 1999