Okej, gör er beredda på ett riktigt långt inlägg. Denna vecka har jag sett sju filmer på filmfestivalen, vilket blir tio filmer + en kortfilm för hela festivalen. Ändå maxat! Tack för tio underbara dagar, Stockholm filmfestival! Längtar redan till nästa år.


Medan åren går är Mike Leighs nya film. Jag och Caroline har dragit så många brittisk diskbänksrealism-skämt genom åren att jag har en total distans till alla filmer som görs av folk som Mike Leigh och Ken Loach, så jag var inte alls sugen på att se den här egentligen, men jag gick ändå. Och gosse vad glad jag är att jag gjorde det! Festivalens bästa film! Den handlade inte om den engelska arbetarklassen (inget ont om den i sig alltså... men ni fattar) utan var bara en utsökt utförd dissekering av mänskliga relationer. Psykologi och subtilt förtryck. Vänner som är överlägsna och nedlåtande på ett osynligt sätt. Fina goda människor som inte är så fina eftersom de är så självtillräckliga och dömande mot andra. Åh gud, jag älskar bra manus. Repliker som säger allt mellan raderna, utan att vara typiska "repliker som säger saker mellan raderna". Dialog som är 100% naturlig och realistisk, men som ändå bär på något, något man skär sig på, något som isar och ilar. Livet och dess rikedom av brutalitet. Mike Leigh kan skriva såna manus. Och han kan ge personregi (fantastiska skådespelarprestationer!). Och han är intresserad av kvinnor, inte på det där klyschiga "han är en kvinnornas regissör"-sättet, vilket som sägs om alla som gillar att ha snygga brudar i sina filmer, utan på ett genuint sätt. Intresserad av spelet mellan könen och de olika spelregler som gäller. Och allt är så subtilt och aldrig blaffigt. Så himla cleant och grymt. Jag satt och tänkte under filmen "tänk om svensk film var såhär?" Men Roy Andersson eller Johan Kling skulle aldrig kunna skriva ett manus som var så här real, så här rikt och fett. Åh. Hatten av. Toppfilm.


Au revoir Taipei var den enda asiatiska filmen jag såg detta år, men det var en fullträff. En helmysig feelgood-romkom om frankofila kinesiska ungdomar. Fotot och frosseriet i Taipeis gränder och matlagning var helt underbart, och soundtracket lät som något Woody Allen hade gillat (och passade in i filmen - den kvinnliga huvudpersonen gick på swingdanskurs) och det satt som en smäck och förhöjde den mysiga känslan. Dessutom var slutet lyckligt och jag är en sucker för kärlekshistorier som slutar lyckligt. Det där leendet som tjejen fyrar av när hon tittar fram bakom bokhyllan i slutet är to die for. En underbart underhållande bagatell.


The Romantics är en amerikansk ensemblefilm med Katie Holmes, Anna Paquin, Malin Åkerman, han som spelar Frodo och några till. Ett kompisgäng ses några år efter att de hängde som mest, för alla är bjudna till brölloppet mellan Katie Holmes gamla collegerumskompis Anna Paquin och killen som Katie Holmes var ihop med under collegeåren. Mycket känslor kommer fram etc etc och ni kan gissa EXAKT vad som kommer att hända och EXAKT detta händer. Katie Holmes spelade förvånansvärt bra men manuset var fruktansvärt cheesy (bygger på en bok, som för övrigt skrivits av samma kille som regisserat och gjort screenplayen, så det finns ingen annan i produktionskedjan att skylla på) så det fanns liksom inte så mycket att göra. Vissa scener fick en att vilja kräkas, som när Katie Holmes och hennes ex-kex (som för övrigt var en prakttråkmåns) citerar Keats i natten med gråt i rösten, en rad var. Eller ännu värre den klimaktiska slutscenen där killen vrålar lyckligt och förlösande i regnet och Katie Holmes står och ler bredvid. Fy fan. Ni fattar, det var Garden State-dåligt. Fullkomligt vidrigt. Se ej denna film. För övrigt känns hela kompisgäng så himla krystad, lite som att marknadens behov av "Vänner" måste tillfredsställas. Alla skulle vara så himla härliga mot varandra hela tiden. Alla mådde typ bra också. Good for you. Dra åt h-e.


Welcome to the Rileys är en film med James Gandolfini och Kristen Stewart från "Twilight"-filmerna. Hon är en tonårig strippa och han är en deppig man som förlorat sin tonårsdotter i en bilolycka flera år tidigare, ett trauma som gjort att han och frugan glidit ifrån varandra, vilket i sig fått honom att inleda en relation med en älskarinna, och när även älskarinnan plötlisgt dör har han verkligen ingenting att leva för, känner han. Så träffar han Kristen Stewart och... här kommer det som ska vara chockerande otippat: han vill inte ligga med henne. I stället vill han ta hand om henne som en fadersgestalt och styra upp hennes sjuka liv, som ett substitut för att han inte kan ta hand om sin dotter. James Gandolfini spelar så himla bra - han behöver bara sätta sig vid ett bord och öppna en ölburk i tystnad för att man ska bli helt förhäxad - och storyn var rätt bra, förutom slutscenen som kändes som ett appendix för att alla inte ska gå i taket av deppighet (men jag blev snarare deppig för att den var där - den kändes falsk och otrovärdig). Och jag hade också lite problem med två saker  dels att faktumet att James Gandolfini inte var attraherad av Kristen Stewart inte innabar att hon inte sexualiserades, som den unga snygga tjej hon är, kameran bangade inte att visa hennes rumpa om man säger så. Jag menar bara, ska man göra en ickeglamouriserande skildring av det skitliv som en prostituerad har, inte en förljugen Pretty Woman-film, så måste man göra det hela vägen. Man kan inte gå halvvägs och ändå ha en tjej som är klipsk nog att ta tag i sitt liv bara hon får en skjuts i rätt riktning (det är en optimistisk syn på prostitution, men den känns provocerande naiv) och vars värsta problem med torskarna är att hon en gång får urinvägsinfekton. Det andra problemet jag hade var att James Gandolfinis godhet var lite som godheten i Medan åren går: lite förtryckande i all sin självgoda och själviska välvillighet. Om Kristen Stewart inte uppskattade att han var snäll mot henne var det som om hon var dum i huvudet och tragiskt nog inte förstod sitt eget bästa. Det var som om berättelsen var på hans sida mer än hennes. Trots detta: bra film. Faktiskt. Fin skildring av relationen mellan Gandolfini och hans fru bland annat.


Trädet är en film med Charlotte Gainsbourg i huvudrollen och som annonserades som något besläktat med Antichrist - fröken Gainsbourg, check, sorg efter en närståendes död, check, naturen som levande och viktig för handlingen, check. Men likheterna slutar där. Det här var en film som utspelades i mitt hatland nummer ett, Australien, och förutom ful dialekt och en nästan White Material-liknande känsla av outtalad rasism och kvävande tystnad på de vackra fälten så var berättelsen i sig rätt keff. Brådmogna blonda barn (dialog för barn brukar vara överdrivet korkad - nu var den överdrivet intelligent, vilket är ännu mer otrovärdigt och irriterande) står i centrum och Charlotte måste i ett skarpt läge välja mellan lojaliteten mot dem och kärleken till en ny snubbe. Blaha blaha. Extremt ointressant ämne för en film. Till filmens fördel kan jag säga att den var välgjord, hade vackert foto, väl avvägt tempo, lagom spännande, Charlotte Gainsbourg spelade bra, etc etc. Men vad spelar det för roll om historien i sig var dålig? En cheesy Australienberättelse. Nej tack. Se inte denna film.


Cemetery Junction är långfilmsdebut för manusförfattarna och regissörerna Ricky Gervais och Stephen Merchant. Men den som vill ha en riktigt flabbig komedi göre sig icke besvär. Det är som om Ricky och Stephen av mindervärdeskomplex valt att göra vad de tror är en "seriös" film, vad nu det betyder. En historia som är lite rolig, lite allvarlig, lite nostalgisk, lite snygg och väldigt brittisk. Som sådan var den väl lyckad, men jag såg bara en engelsk "Upp till kamp", och jag hatade "Upp till kamp". Filmen handlade om tre blokes i Londons utkanter sommaren 1973, och inte bara dessa tre utan samtliga karaktärer i filmen var extremt klyschiga och tvådimensionella. De var inte människor utan symboler för något, var och en, som klippdockor. Kärntrion var Den Snygga Tuffingen, Den Känsliga Intelligenta Killen och Den Roliga Tjockisen. Usch. Bara det. Men vi fick också lite klasskamp, lite rasism, lite glamrock, lite tidsmarkörer, lite feminism och en mysig liten kärlekshistoria. Jaja, jag ska inte vara onödigt elak, för filmen var faktiskt rätt trevlig, men den var verkligen inte mer än så. Totalt opersonlig och förutsägbar. Något för nostalgiska engelska män framför allt, kändes det som. En film för Morrissey. Synd när Gervais och Merchant är så begåvade. Kanske nästa gång.


Cyrus var en fantastisk film! Den näst bästa filmen för mig denna festival. Jonah Hill, den roliga tjockisen från Funny People och Superbad, spelade freaky son till Marisa Tomei, och han var helt enastående. Man undrar vad Freud hade tyckt om den här historien: en mamma och en 22-årig son har ett symbiotiskt förhållande, och när mamman träffar en ny kille får pojken en kris och hatar den nya killen av hela sitt hjärta och gör allt han kan (men med osynliga, diaboliskt subtila metoder!) för att så split mellan denne och mamman. Det låter kanske som en lite sorglig film, men den var så otroligt rolig hela tiden. Fantastiska skådespelare, toppenmanus och som bonus lite skön Kalifornienstämning à la The Kids Are All Right. Åh. En riktigt pärla! Se den när den kommer på vanliga biografer (förlåt om det lät drygt...). Jonah Hill, han blir bättre för varje film man ser honom i. Och Marisa Tomei, jag gillar henne mycket mer nu än när hon var ung och snygg i 90-talsrullar som "Only you", hon framstår som en bättre skådespelare och är dessutom vackrare. (Hm, undrar vad Freud skulle säga om mig?)