Nicholas: Det här är ett pionjärarbete. När rappare sadlar om till singer-songwriters kan det bli Everlast-rockigt eller Dudley Perkins-flummigt, men med Oskar Linnros framträder en ny möjlighet. Bultande explosiv pop som parerar klichéer både vad gäller texter och produktion, just på grund av att han kommer från en annan genre med andra estetiska ideal. Linnros har en stark känsla för melodier, men tyvärr inte världens starkaste sångröst. Det är å andra sidan en del av hans charm – han är inte Peter Jöback, men han tar i som om han var det. En toppskiva. BETYG: 5/6 (Från Nöjesguiden nr 6/7 2010 som kommer nästa vecka, finns också på nätet.)
Annika Flynner: Hehe. Peter Jöback? Vad fick du det ifrån? Fast i och för sig, hellre den referensen än det eviga snacket om Mauro och Orup. Orup gjorde klassisk pop och Mauro gjorde värdig Kungsholmensoul, men Oskar Linnros är något annat, något nytt, med sin återhållna ilska, sina screwade samplingar och sitt unga krossade hjärta. Ärligt talat är jag lite sur på dig, Nicholas - hur kunde du bara ge den fem av sex i betyg? När det är en modern klassiker och årets bästa svenska skiva? Fegt, faktiskt. Tro inte att jag kommer förlåta det i första taget. Allt som Oskar Linnros gjort de senaste sex åren har bara varit en prolog till det här. Det är faktiskt exakt samma sak som när Håkan Hellström solodebuterade med dunder och brak för tio år sedan. Vi kan alltså vänta oss en småtrist men hittig upprepning hösten 2012 och ett episkt mästerverk våren 2015. Make it happen, Oskar.
PS älskar sista låten på skivan, sval instrumentaljazz som är sådär mysigt svenskt ospontan och imporvisationsbefriad, bara vacker, bara somrig och romantisk.
Finns redan på Spotify. Fan vad jag älskar spotify!