Ständigt denne Schumann. Jag blir inte klok på karln! I onsdags spelades nämligen instrumentala verk som skilde sig radikalt från tisdagens pianosonat och från den bilden jag haft av honom. Inte alls jagad och splittrad, utan bara romantisk och självklar.

Först var det sex etyder i kanonform för två pianon. Ni vet vad kanon är va? Jag minns från musiktimmarna i mellanstadiet när man delades upp i två grupper som skulle sjunga "Broder Jakob" i kanon, och när den ena gruppen hade hunnit till "sover du, sover du?" började den andra gruppen från "Broder Jakob, broder Jakob". Det lät weird men det fungerade. Nu var det alltså två pianon istället för två grupper tioåringar, och det raffinerade var att de två pianostämmorna inte hela tiden var på exakt samma avstånd från varandra - ibland var den ena ganska långt före, ibland väldigt nära, men det lät hela tiden snyggt och taktfast. Formen gör ju också att man inte kan flippa iväg i en massa impulsiva äventyr, så som Schumann gjorde i tisdagens sonat, utan det porlade på som rinnande vatten. Väldigt vackert.

Efter det följde fantasistycken för cello och piano. Inte lika bra, det tände aldrig till utan var lite lagom mysigt hela tiden. Borgerlig musik, som jag brukar säga. Efter det kom dock ett väldigt coolt stycke, "adagio och allegro för horn och piano", det var hur grymt som helst. Annamia Larsson som spelade horn var så bra. Hon stod där med det konstiga instrumentet ur vilket episka, sagoliknande toner hördes. Hon vaggade det som ett litet barn, hon stod där helt trygg och mäktig. Adagiot var bäst, när den snabbare allegrobiten kom blev det lite hurtigt.

Efter pausen var det mer cello & piano, men lite skarpare musik denna gång. Fem stycken i folkton hette verket, och det första av dessa hade titeln/instruktionen "Mit Humor". Jag fattade inte vad humorn bestod i, men det var jag ensam om, för alla andra i publiken skrockade förnöjt efter det lilla stycket. Whaat? Men okej. Och allra sist kom ett unikt och besynnerligt: andante och variationer för två pianon, två celli och horn. Har ni någonsin hört talas om en sådan combo? Att det var två pianon snarare än ett tycker jag visserligen inte riktigt utnyttjades (till skillnad från i kanonmusiken som hördes tidigare), men det blev i alla fall extra kraftigt när så krävdes. Cellisterna gled däremot in och ut ur enstämmighet, snyggt. Och så hornet ovanpå allting, mäktigare än någonsin. Ja, det var verkligen häftigt. Musik med självförtroende och upptäckarglädje.

Igår var det dag tre av festivalen. Om det hade varit fullsmockat de två första dagarna så var det nu lite glesare i bänkraderna, men det berodde också på att det var årets hittills regnigaste dag i Stockholm. På vägen till Allhelgonakyrkan hade jag vandrat genom staden med ett trasigt paraply ovanför huvudet och Carroll Thompsons varma lovers rock i hörlurarna, kändes väldigt anglofilt och trevligt, och det var lite förvirrande att byta ut en kulturell värld mot en annan på några sekunder. Men det gick bra, humoresken i B-dur för piano som inledde konserten var uttrycksfull och vacker. Återigen ett pianostycke långt ifrån den krävande Schumann, det här var en annan Schumann, en mer nedtonad och anspråkslös.

Sedan kom sångcykeln "Frauenliebe und -Leben". Skriven samma år som Dichterliebe, men annorlunda, med dikter från en kvinnas perspektiv, och mer fokuserat på lycka och tacksamhet än ångest och dödslängtan. Sopranen Christina Högman som sjöng de här sångerna var helt suverän - total inlevelse, hon var mitt inne i musiken, det nästan lyste om henne. Det var så härligt att beskåda. Identifikationen med texten var total: hon hade till och med gjort en egen översättning från tyska till svenska och sjöng sina egna ord. På så sätt slapp man titta i texthäftet hela tiden utan kunde ägna all koncentration åt det man hörde och såg från scenen. Musiken var bra, men kvinnosynen i dikterna var det lite si och så med ("du är min herre", "jag ska bära din avbild" etc); Chamisso som skrivit dikterna var också en man. Bäst var sista låten, "Nun hast du mir den ersten Schmerz getan", det var den första gången i berättelsen (diktsviten skildrar alltså en parrelation) som ett orosmoln svävade in över förhållandet - och efter det var det slut, hemskt!

Konserten avslutades med fantasin i C-dur för piano. Ett av mina favoritstycken med Schumann. Så kraftfullt och levande! Och det märkliga är att trots att den är så fri och okonventionell i sin struktur så är den liksom hittig, samtliga tre satser har återkommande partier som är väldigt catchy och medryckande. Verket är ett lyckligt exempel på att det ur romantiskt kaos kan komma strålande glädje. En rekommenderad inspelning är den av Richter. Men Bengt Forsberg, som spelade denna kväll, gjorde verkligen inget dåligt jobb.