Jag fick ett sms i fredags: J.D. Salinger har dött. Det kändes sorgligt.

Som alla andra läste jag ”Räddaren i nöden” flera gånger när jag var tonåring. Jag älskade den. Men jag tror att jag utnyttjade den, manipulerade den, om man kan säga så om en roman – jag tog nog inte till mig hela boken, hela innehållet, utan omedveten valde jag att frossa i det som jag identifierade mig med – utanförskapet och hela teenage angst-prylen – och missade allt det andra.

Först många år senare, jag tror det var sommaren 2007, som jag på allvar tog tag i Salinger. Det nyväckta intresset berodde dels på Wes Andersons ”Rushmore” och ”The Royal Tenenbaums”, dels på att jag läst Hemingway och Fitzgerald och var allmänt intresserad av amerikansk 1900-talsprosa. Så jag gav mig på ”Nine Stories”. Sedan ”Franny”, ”Raise high the roofbeam, carpenters”, ”Zooey” och ”Seymour: an introduction” (det var i den ordningen de ursprungligen publicerades, fast jag rekommenderar nog att man läser dem i den andra ordningen, som de är utgivna i bokform).

Och med undantag för den lite fåniga ”De Daumier-Smith’s blue period” älskade jag dem alla. Karaktärerna, dialogerna, miljöerna. Det extremt subtilt psykologiska i skildringen av relationer. Det som fanns mellan raderna, det som aldrig sades ut, det som karaktärerna kanske var omedvetna om men som fanns där, som Salinger förstod, som man själv förstod om man lyssnade noggrant. Och ständigt denna kamp – den idealiserade ödmjukheten och renheten, den frustrerade kampen för att nå dit. Jag hade ingenting emot att Salinger blev allt mer religiöst intresserad. Det kändes logiskt. Anti-materialism, anti-hävdelsebehov, anti-ego. Det fanns bara en väg framåt, förstod man i noveller som ”Teddy” och ”Zooey”, och det var tystnaden. Man kan inte kompromissa om det är harmoni man vill ha.

Så Salinger slutade att publicera texter. Det var oerhört trist, men fullkomligt logiskt. Framförallt är det respektingivande. Han kompromissade inte med sin integritet, med sina ideal. Han bjussade inte på sig själv, som Andres Lokko kanske skulle säga. Ganska extremt och ganska unikt.

Samtidigt är det ju jävligt störigt. The nerve! Han som skriver så bra, vi som tycker om det så mycket. Förlåt, men jag blir lätt ganska självisk i förhållande till författares och musikers produktivitet. Det var ju jävligt störigt av J Dilla att gå och dö, om ni förstår vad jag menar. Det var störigt av biblioteket i Alexandria att brinna upp, osv. Jag är dålig på att hantera förluster.

Så min förhoppning är att det snart, eller åtminstone om några år, kommer att komma böcker som J.D. Salinger färdigställde men inte ville ge ut under sin levnadstid. Han skrev ju tydligen hela tiden. Åh, hoppas…

Jonas Thente skrev i DN att ”Räddaren i nöden” är Salingers minst intressanta bok, att den har åldrats osv. Jag håller inte med om det. Jag läste om den i höstas – för första gången på engelska – och slogs av hur fantastisk den var. Fortfarande. Det är ingen ungdomsroman, det är bara en så himla grym roman. Det är så fulländat, hur han beskriver de sociala mönstren på internatskolan (in your face, prep-romantik!), syskonkärlek, sorg, New York, konst, nostalgi, desperation, svek, pessimism, dejter med någon som man i det ena ögonblicket älskar och i det andra ögonblicket föraktar, allt är knivskarpt, allt är så himla bra. Det är en fantastisk roman. Jonas Thente har fel.

Att sagan om familjen Glass är rikare än den om individen Holden Caulfield, det är en annan sak. ”Tristan och Isolde” är inte en mindre fantastisk opera bara för att ”Ringen” är ”Ringen”, om ni förstår vad jag menar.

Vila i frid, J.D. Salinger. Du var en av de största.