Jag är förkyld. Anledningen är att jag stod i kö i över en timme igår kväll för att komma in på Debaser Slussen där Beach House skulle spela. Kön var absurt lång, mina fötter förfrös sakta. Det kändes väldigt mycket ”Stockholmsnatt”. Men det var värt det. Beach House har släppt årets hittills bästa skiva vid sidan av Hot Chip.
Egentligen borde jag kanske hata Beach House. Det är typisk Pitchfork-musik, en cool duo, en kille med burrigt hår som spelar gitarr och en tjej som sjunger drogat och drömskt. Stabil indie som alla som älskar Fleet Foxes och Grizzly Bear kan ta till sig. Jaja. Alla såna där invändningar går upp i rök när man hör Beach House och deras fantastiska låtar – vilka melodier, vilka refränger, vilken sång, vilket sound!
Vintern år 2000 lyssnade jag väldigt mycket på Håkan Hellströms ”Magiskt men tragiskt”. Jag mådde inte så himla bra då men den låten gjorde livet uthärdligt. Inte för att den tröstade och sa att allt var bra, utan för att den gav en så stark bild av accelererande desperation. När jag lyssnade på den, eller bara tänkte på den, fick jag en känsla av att jag föll genom ett mörkt cylinderformat schakt. Som en teen angst-version av inledningen till ”Alice i underlandet”. Och det var skönt att få en sån där konkret bild av hur man kände.
Beach House låter mig falla ner i samma schakt. Men det är ett långsammare fall, som om man sjunker ner genom tjock honung istället för kall luft. Inte undra på att deras musik kategoriseras som dream pop. Grundkänslan är i alla fall densamma, det är samma intensiva dynamik mellan dur och moll, det är samma bedövande vackra (men förrädiskt enkla) melodier, det är samma närvaro av riktiga känslor. Precis innan konserten började spelades Skeeter Davis ”The End of the World”, en låt från tidigt 60-tal som är ett tonårskaxigt svar på dumma föräldrars försök att trösta dottern genom att säga att det inte är världens undergång om killen gör slut. Låten säger: jo, det är fan visst världens undergång. Det är det enda som betyder något. Mina känslor här och nu. Utan den här kärleken kan jag lika gärna dö.
Beach House var bättre live än på skiva. Det råa känslomässiga blev ännu starkare, de monotona rytmerna blev ännu mäktigare, Victoria Legrand sjöng ännu mer kraftfullt. Så gå och se dem nästa gång de är i din stad, även om det kanske blir två timmars köande då.
Åh, vad härligt. Det vore väldigt förväntat, men också väldigt uppskattat, om de bokades till Way Out West nu (som ju redan är topp med The XX, Girls och The Radio Dept.).
Du fick mig att tänka på ännu en tv-spelsreferens nu förresten: i "Super Mario Land 2" på Game Boy finns en bana som är en enorm bikupa, där det gäller att simma med hög precision genom just honung. Men det härligaste är bara att låta Mario ramla ned i ett långt schakt fyllt med honung, sakta flytande nedåt.