Igår var jag på Östersjöfestivalen igen, en på alla sätt bättre konsert än den jag var på förra veckan. Mahler kan man ju se när som helst liksom, men nu fick man höra verk av de två estniska tonsättarna Arvo Pärt (75 år i år) och Veljo Tormis (80 i år), och båda två var faktiskt där. Dessutom var även dirigenten, Tõnu Kaljuste, est - så det var en kväll som kändes både exklusiv och tydligt Östersjöfokuserad. Dessutom var konserten på Gustaf Vasa kyrka och inte på Berwaldhallen.
Konserten inleddes av ett nyskrivet körverk av en svensk tonsättare, Catharina Palmér. Don nobis pacem (giv oss frid) hette det, och var otroligt vackert. Jag slöt mina ögon och lät musiken och de änglalika rösterna bära mig. Det var som att sväva mellan liv och död. Och det slutade inte med någon bombastisk entré till himmelriket, utan med en långsam landning på den karga jorden. Som en dröm som man glider ut ur. Fantastiskt.
Tormis musik var den minst intressanta på programmet. Det var sex olika stycken för en liten orkester, varav de fyra första skulle gestalta årstiderna. Det var lite mer intellektuell musik, och jag blev inte riktigt berörd. Förutom i ett stycke: "Jag hade tre underbara ord" för flöjt och orkester. Det var som en kärlekssång, en duett - flöjtstämman var den söta tjejen och molnet av stråkar var den lite klumpiga killen som svärmade kring henne. Det var som första dagen i en romans. Det var härligt.
Men bäst på kvällen var Arvo Pärt. Herregud vilken vacker musik. Trots att vi var i en kyrka och trots att Pärt utgår från kristna teman - det ena av de två verken som framfördes var en mässa, det andra hette Adams klagan - så finns det inget som gör att en ateist som undertecknad inte kunde ta musiken till sig. Det finns en avgörande skillnad mellan glad och sorgsen kyrkomusik. Den glada handlar om Gud och Jesus, om att hylla dem, och för att ryckas med i den känslan måste man nog tro själv. Men den sorgsna musiken handlar om människan, om hur svårt livet kan vara, om att be om styrka och hopp. Det behöver inte vara någon gudomlighet man ber till, det kan vara till en själv, och man behöver inte ha några illusioner om att bönen blir besvarad. Men det handlar om att erkänna för sig själv att allt inte är bra, att det finns ett hål i själen - det är terapeutisk musik, konst när den är som starkast. Det är därför Bachs närhet till kyrkan inte är ett hinder utan något som gör honom större - det är no bullshit-musik. Och samma sak är det med Arvo Pärt.
Pärt har inte samma anknytning till kyrkan som Bach hade, utan hans musik handlar mer om ett individuellt sökande, en privatpersons förhållande till religionen och livets tyngd. Och hans musik är så vacker och naken att man inte vet vart man ska ta vägen - liksom Bach gör han no bullshit-musik utan krusiduller, han litar på sina melodier och sin förmåga att klä dem i körens och orkesterns stämmor, han går rakt fram och man följer honom i varje steg. Musiken vaggar en från förtvivlan till, inte nödvändigtvis hopp, men ett lugn. Och det är allt man kan begära.
Det jag älskar med Bibelns berättelser är att de är så öppna för tolkning, så allmängiltiga. "Adams klagan" handlar alltså om Adams ångest efter att ha kastats ut ur Edens lustgård. Men vem som helst kan relatera till ångesten i att ha fuckat upp något med dramatiska konsekvenser, ljudet av dörrar som oåterkalleligen stängs bakom en. Adam vet att han bara har sig själv att skylla. Därför är tankarna på paradiset han förlorat ren tortyr. Och Arvo Pärt gestaltade denna ångest så fint, så känsligt, så vackert. Det var helt underbar musik. Efteråt var man helt tagen.
Frågan är om inte Arvo Pärt är den klassiska musikens största tonsättare sedan Sjostakovitj. Vilken annan idag levande tonsättare lyckas förena existentiellt djup med lättillgängliga melodier och ett uttryck som känns hundra procent personligt? Jag bugar mig.
Och här finns en lyssningslänk till gårdagens konsert. Första gången som någon spelat in Adams klagan vad jag vet. Hoppas den kommer på ECM inom kort för det är ett av hans bästa verk vågar jag säga.