Shit vad glad jag är att jag hängde med.
Fire! hette gruppen och konserten var helt knäckande bra. Det var inte frijazz, det var inte krautrock, men det var någonting någonstans däremellan, mer jazzigt än krautigt kanske. Det var i alla fall fantastiskt. Så intensivt. Så hårt och fritt och vackert.
Jag vill faktiskt inte skriva så mycket mer om det. Det känns liksom privat. Men okej, jag kan säga detta: det var en fantastisk upplevelse. Jag vaggades fram och tillbaka av de mäktiga rytmerna, de monotona bastonerna rullade ut mig på en dödens motorväg, och mitt nackhår restes när saxofonen attackerade som en hord av skenande elefanter. Jag blundade. Jag svettades. Jag var helt inne i musiken. Alla låtar gick in i varandra, som tankar som aldrig avbryts utan bara byter associationsspår. Efteråt var vi helt utmattade, jag och bandet. Jag vet inte hur de andra i publiken kände, men för mig kändes det som att jag hade varit med om något stort. Musikalisk katarsis. Något som inte går att beskriva och inte går att återskapa. Jazz.
Om det är någon musik som man ska höra live så är det väl jazz egentligen. Klassisk konstmusik är fokuserad på noter. Popmusik, och alla tusen förgreningar, är fokuserat på skivor och studioskapade sound. Men jazz är musik som sätter musiker och framförande först och främst. Och det är drömmen om att skapa stor konst i ögonblicket, helt spontant och oplanerat, som driver både jazzmusiker och jazzälskare. Det är de ögonblicken som gör jazzen unik bland andra musikgenrer - det handlar egentligen inte om att göra ett bra solo, utan snarare om att hitta en perfekt ton, ett perfekt tempo, en perfekt samstämmighet mellan musikerna, en känsla som enar de på scenen och de i publiken, en perfekt kommunikation. Alla vill hitta de där ögonblicken (åtminstone alla som tar musik på allvar), och jag tycker att det där sökandet är väldigt sympatiskt. Before quest, did you really know what live was?
Konserten som jag såg med Fire! var full av sökande. Trummisen Andreas Werlin är även trummis i Wildbirds & Peacedrums, basisten Johan Berthling är med i Tape, och saxofonisten/keyboardnoiseskaparen Mats Gustafsson är tydligen känd i jazzkretsar. Det som är intressant med detta är att det här bara var deras andra konsert ihop! Tillsammans skapade de en best som var det största jag sett sedan Seun Kuti & Egypt 80. Äh, det här var faktiskt större. Naknare, rakare, ärligare. Det var därför jag var tvungen att blunda ibland; det blev för personligt. Den plats som musiken tog mig till vill jag inte besöka tillsammans med vem som helst.
Det var en fin text! men den kändes nästan för privat att kommentera. Dessutom skrämmer det tomma kommentarsfältet mig lite. Den som skriver förta kommentaren sätter ju tonen för hela tråden. Man kan lätt skapa ett monster.