Ja jag såg det precis efter att jag postade det här...
Lily, Rosemary and the Jack of Hearts på Blood on the Tracks out-Adam-Raised-A-Cainar det mesta.
"Lily, Rosemary & The Jack Of Hearts"???
En av alla tiders bästa låtar. Funkar fantastiskt på Blood On The Tracks, såväl tematiskt, som längdmässigt, text- och låtskrivarmässigt. Helt enorm. Stompet när den drar igång, första raden med "The festival was over...", det lilla, knappt märkbara stoppet som orgeln låter sig råka ut för ungefär mitt i låten. Helt enorm.
Nej, "Adam-Raised-A-Cain":en på Blood On The Tracks är ju utan tvivel den outhärdliga bluesen "Meet Me In The Morning".
Inte hört skivan ännu, men vilken bra recensent du är. Och skönt att någon äntligen skrev det där om Tapestry.
När ska folk sluta hata på Adam Raised a Cain?
"Rolling Hills" på Into the Music och "With a Gun" på Pretzel Logic är annars två klassiska exempel på låtar som förstör skivor. Jag har för mig att "Whiskey Song" fyllde samma funktion på The Doors första platta. I min bok är även "Drink away the pain" och "Gillotine (Swordz)" gränsfall, men det får jag väl inget gehör för på det här stället. Absolut värst är annars "Charcoal Blues" på Wayne Shorters Night Dreamer.
Tack och lov har det digitala formatet tagit väck det här problemet för gott.
P.S. Meet me in the morning är bra
Justify my thug!
två andra exempel. "mamacita" som är helt olyssningsbar och hindrar aquemini från att vara rakt igenom perfekt och "resepct" som sunkar ner ready to die. båda är mycket värre än t. ex "sloop john b" som bara är menlös, inte provocerande usel.
frågan är om inte "betrayal" från moment of truth också ska omnämnas i det här sammanhanget.
Vill du ge dig in i Betrayal-diskussionen nu igen? Jag fattar inte vad du pratar om, den är ju så jävla bra. Långsam, visst, men inte seg. Samplingen är to die for. Och när Scarface kommer in och levererar sin första textrad från ett jättehögt tonläge (lite samma grej som hur standarden "I wanna be around" inleds), det är också grymt.
Förresten, tack Matti!
vi har inte pratat om det här på sju år. jag hoppades att du tagit ditt förnuft till fånga. förutom scarfaces pinsamma berg-och-dalbane-rap så är det bara en halvtrist gangstarr-låt bland många andra, inget att bry sig om liksom. men scarface får det att låta som nåt från petters första skiva: pinsamt, pretentiöst och bedrövligt utfört. den låter som "riddarna runt runda bordet" och det är inte så jävla ok.
Just dessa tre målningar( inte ryssarna) var mina favoriter också!
jag fattar inte varför alla verkar hata Sloop John-B, jag gillar stämsången och texten är väl ungefär lika djup som resten av plattans glossiga solsken.
"The poor cook he caught the fits
And threw away all my grits
And then he took and he ate up all of my corn"
det är ju underbart roligt ju!
Nej, så farlig är faktiskt inte "Adam". Bara om man, som du Nicholas, är svårt allergisk mot hård rock (mellanrummet är viktigt). Ibland hoppar jag bara förbi den, men i rätt mode kan jag verkligen ryckas med när han förtvivlat ylar att man ärver synderna och smärtan. Hårdaste låten Bruce gjort, for better or worse.
Annars nominerar jag gärna "Playin' with Fire" från Tha Carter III.
Vill gärna se exempel på motsatsen också, dvs. en fantastisk låt som kanske inte helt lyfter, men åtminstone sticker ut på, en dålig skiva. Bring it!
det är inte hållbart med två personer som envisas med att kalla sig för petter på den här bloggen. lös det.
"Vill gärna se exempel på motsatsen också, dvs. en fantastisk låt som kanske inte helt lyfter, men åtminstone sticker ut på, en dålig skiva."
- Det här tycker jag snarare är regel än undantag. Jag kan nämna She's strange med Cameo, en usel skiva som innehåller "Love you anyway", världens tveklöst bäst låt. (Ok, hangin' downtown är också bra, men resten av skivan är skräp.)
CM, det är ju redan löst: "Petter" är Pondexter-Petter och "P" är Petter-Petter.
Bruce har nog gjort hårdare låtar än "Adam Raised a Cain". Och en låt som "Worlds Apart" från "The Rising" är ju tveklöst sämre. Konststycket är att fucka upp en annars perfekt skiva med en riktig stinkbomb. Där är Adam... svårslagen.
Jag gillar för övrigt inte att den europeiska utgåvan av ATCQ:s "Midnight Marauders" avslutas med den hurtiga "Hot sex". Det blir ett sånt antiklimax.
Eller europeiska och europeiska, det kanske är cd-utgåvan helt enkelt
nä, så enkelt är det inte. han som kallar sig för petter och dissar lily, osv. här ovan är tydligt petter-petter. om inte så lider pondexter-petter av grava problem som först dissar och sen hyllar adam. iofs ett gravt problem i sig att finna förmildrande drag i den skitlåten, men hej.
Jag vet inte när jag hörde badlands senast, kan aldrig bärga mig så jag hoppar alltid direkt till Adam raised a cain.
Vi löser det med att jag framöver går under "Pondexter" helt enkelt.
Och jag hyllar inte "Adam" någonstans, men att den sänker hela Darkness är jag inte alls med på. Det skiljer sig väl från person till person, och vilken grad av "becoming Per Bjurman"-rädsla man har.
Verkligen, Max? Då vill jag ha fler exempel! För jag måste då anstränga mig för att ens komma på ett. Då menar jag alltså USEL skiva, en FANTASTISK låt.
Intressant challenge. Men det borde finnas ganska många one hit wonders som följde upp hitsingeln med ett snabbt ihoprafsat album. Jag har inte hört Petey Pablos album som han gjorde efter "Raise up", men det borde ju kunna vara ett sånt exempel.
Men har Petey Pablo inte helt okej rykte ändå? Nu har jag förvisso mycket sämre koll på södern än vad jag vill erkänna, men han känns som en sådan som är förvånande mycket mer upskattad (och bättre) än vad man kan tro. Eller? Nej?
Jag kom nu på en åtminstone grym låt, och meeeh skiva. När Salem Al Fakir, efter att ha hottat upp Snooks andra skiva, kom med sina två första låtar "Good Song" och "It's True" där den senare var/är underbar (innan den remixades av Axwell) och sedan med det aptrista debutalbumet. Typ så.
Det är lättare med en jävligt TRIST (inte nödvändigtvis usel) skiva, och en fantastisk låt, märker jag nu.
Memphis Bleeks tredje skiva, M.A.D.E., som väl inte var så rolig, har ett helt knäckande fantastiskt intro - "Roc-A-Fella Get Low Respect It" som lovar alltför mycket för stackars Bleek att leva upp till under resten av albumets typ femton låtar. Det är liksom en total overload av New York, Roc-A-Fella, Just Blaze-trumpeter och allmän storslagenhet att hela kroppen fylls av kärlek och glädje och man tänker att det finns fan inget bättre i världen än hiphop.
Kvintessexemplet kan nog vara Eddie Murphys skiva. Ska tydligen vara rent piss, förutom då Party all the time.
I allmänhet tycker jag att gamla soulartister gjorde sig skyldiga till den omvända adam raised a cain-paradoxen mest hela tiden(jag har vissa problem med att använda termen, men låt gå för att den är vedertagen). Hur värdelösa låtar har till exempel inte the O'jays gjort? L.T.D.s usla platta "Something to love" innehåller guldkornet If you're in need. Nio av tio Willie Hutch-låtar är throw-aways, medan den tionde är pur njutning; de oaccaptabla skivorna Fully exposed och Mark of the Beast har undantagen "Tell me why has our love gone cold" och "(I wanted to be a rock n roll star) woman I've still got loving you on my mind"
Hm, känns som vi börjar glida över på ett annat välbekant fenomen här: "svart musik är singelmusik, vit musik är albummusik". En klyscha som det visserligen finns en gnutta sanning i, men som ändå känns rätt keff.
När jag ändå är inne på ämnet kan jag bjuda på ett soft o'jays-klipp:
http://www.youtube.com/watch?v=NJTOV94w-uk
stor musik (och humor)
Men är det inte Rainy Day Women #12 & 35 som är alla "värdelös låt som nästan sabbar en hel skiva":s moder?