Jag såg "Eastern Promises" häromdagen. Den var bra! Alltså, jag är så lättskrämd och -äcklad att det finns inte, och visst var det lite nasty med avskurna halsar och avklippta fingrar, men det var bara att titta bort så det var inte så farligt. Och den var spännande och hade bra karaktärer tycker jag - framförallt Viggo Mortensen och Vincent Cassel, inte så mycket Naomi Watts när jag tänker efter. Undrar om David Cronenberg är mer intresserad av män än kvinnor? De enda andra filmer jag sett av honom är "The Naked Lunch" och "Spider", och båda två handlar mycket om psykiga män, män som är weirda på ett härligt och analys-worthy sätt, och kvinnorna finns där men mer som triggande objekt. I "Eastern Promises" har kvinnan visserligen en rätt stor roll, men den är den plattaste och minst trovärdiga av karaktärerna - hon drivs typ av ett gott moraliskt hjärta och okuvliga moderskänslor, gör extremt dumdristiga saker som att utmana och provocera maffian, men the girl can't help it typ. Jaja. Men jag ska inte dissekera sönder filmen, för jag gillade den ändå, det var som att få en fristående uppföljare på The Wire säsong 2, hela den här smutsiga östeuropeiska maffiagrejen. Nästa steg är kanske att se "Lilja 4-ever"... nja, tack men nej tack. Däremot blir jag lite sugen på Cronenbergs "A History of Violence". Minns att min vän P klagade på att den var så konventionell när han såg den. Men efter den här filmen känner jag mest: konventionella actionthrillers, bring it on! Bara det är bra gjort och har lite intressanta ingredienser.
Jag såg "Dirty Dancing" häromdagen också. Såg den på bio när jag var liten, hade inte sett den sen dess. Konstig film, jag menar att det var så mycket 80-tal när det skulle handla om 60-talet. Men ändå rätt fin. Coming-of-age-kärlekshistorier, är inte sånt lite gött ändå? Idag fick jag höra en intressant åsikt om "Tillbaka till framtiden", att den gjordes på 80-talet och var helt i samklang med Reagans ideologi och hyllande av värdena från 1950-talet. Det är alltså inte bara nostalgi, det finns även något politiskt och högerlutande i såna filmer, rätt intressant tycker jag - och man kan se likadant på "Dirty Dancing" som frossade i tiden då USA "ännu inte hade förlorat sin oskuld" som klyschan lyder. "This was before The Beatles, and before Kennedy got killed" säger speakerrösten i början av filmen, och det säger ganska mycket. Det var innan allt gick åt helvete. "Sista natten med gänget" hyllar ju också den här perioden och var kanske den första filmen att göra så. Det är lite äckligt tycker jag, att vara så blint nostalgisk - finns det en enda svart karaktär i "Sista natten med gänget"? Hur hade de det i början av 60-talet? Är den afroamerikansa publiken lika nostalgiska som the wasps? Hm, fast samtidigt gillar jag "Diner" väldigt mycket och det är väl ungefär samma period som skildras.
#2 -
-
gustav:
EXAKT den saken tänkte jag på om dirty dancing när jag såg om den för nån vecka sen, att det är så jääävla mycket 80-tal. Sista låten de dansar till liksom, så kan det ju inte låta 1960+! Men jag vete fan med den där högergrejen. Den tar ju ändå upp rätt mycket klassgrejer. Möjligen gubbsocialismkonservativ då, men den är ju ganska fri med sex (ganska).
Jag grät förstås som ett barn i vilket fall.
#3 -
-
Anonym:
varken dirty dancing, tillbaka till framtiden, sista natten med gänget eller diner handlar om eller är gjorda av WASPS. och reagan var knappast en wasp.
#4 -
-
Nicholas:
OK, slapp terminologi. Vit kristen medelklass då.
#5 -
-
Nicholas:
Är det? Har jag? Usch vad hemskt i så fall.
#6 -
-
B:
En sak om nostalgi, jag tycker det är lite kul hur musikjournalister kan se olika på det mellan musikstilar. Rock med nostalgiska tecken är ibland accepterat (då oftast om det har med garage/punk/bluesrock att göra) men i ses oftast på som rätt patetiskt och tråkigt. Inte av fansen då som älskar att se Bruce på Ullevi varje sommar men mer bland yngre musikrecensenter.
Inom hiphop så älskar dock ofta samma recensenter det hela, det är inte alltid så men hur många hiphop låtar (bra som dåliga) finns det inte som endast fokuserar på nostalgi. Hur old school man är, att man brukade langa, att man varit i gamet sen dag ett, vilken gangster man varit and on and on.
Inte för att nyskapande hiphop inte uppskattas bland musikrecensenter, men jag tycker trenden finns där i stort inom hiphop. Man är väl lika mycket bakåtsträvare om man bara snackar om hur bra new york hiphop va -88 (eller -98 eller whatever) som om man inte kan sluta prata om uk rock från -68 eller -78 eller whatever?
#7 -
-
Nicholas:
Du menar att hiphopartisterna är mer nostalgiska än hiphopskribenterna? Jag tror faktiskt inte att det är så, jag menar de flesta rappare skiter väl i hiphophistoria, det finns inte alls samma konsensus kring att man måste känna till och respektera gamla pionjärer som det finns inom rockkulturen. När rappare snackar om att vara "real" är det inte fyra element som det handlar om, utan snarare att man varit kriminell på riktigt (vilket inte är samma sak, jag tycker du blandar ihop det lite). Det är mer respektgivande att framstå som hustler i första hand och rappare i andra hand, än tvärtom. Jag tror många rappare och rapfans tycker det är töntigt med old school och musikhistoria. Men det är bara vad jag tror.
#8 -
-
B:
Jag tänkte mer på en del musikskribenter snarare än artisterna själva. Det är helt möjligt att det är nått jag hittat på men överlag men jag kan tycka att hiphopskribenter inte har så mycket i mot nostalgisk hiphop men kan samtidigt dissa samma drag inom rock. Att Stones åker på turné ses som fånigt medans om fugees lirar så hyllas det. Båda två har väl sin storhetstid bakom sig, dom släppte jävligt bra album som passade sin tid perfekt men kanske inte är lika relevanta i dag, utöver den nostalgiska faktorn. Och just nostalgin skulle används ofta som ett argument för varför rock kan vara tråkigt.
Jag (och säkert många musikskribenter också) skulle nog gärna vilja se både stones och fugees lira (dock inte tillsammans, please säg att det aldrig kommer hända) men ibland när man läser recensioner av spelningar eller plattor så tycker jag nostalgi beskrivs som nått som förstör inom rock men nått som hjälper i hiphop.
#9 -
-
Petter:
Tyckte att Naomi Watts fan var rent utsagt dålig i "Eastern Promises". Som du säger SÅ platt, och svår att liksom connecta med, på något plan. Störde mig mest på henne.
"A History of Violence" är fet. Härligt kort också. Filmer är så långa nu för tiden att jag alltid blir lika positivt överraskad om en film klockar in på under 1,5 timme.
Det är annars kul att se hur väl Viggo Mortensen lyckats undvika det här syndromet som ständigt tycks följa stora filmer, och i synnerhet trilogier, att för evigt förknippas med sin karaktär. Man trodde ju, när det begav sig, att Viggo alltid skulle "vara Aragorn", men så känner jag inte alls nu.
history of violence minns jag som helt ointressant. Varför vill du inte se Lilja?