Men tillbaka till "Heiliger Dankgesang eines Genesenen an die Gottheit, in der lydischen Tonart". Den är ovanlig även bland alla ovanliga stycken i detta gäng, i det avseendet att den viskar försiktigt medan de andra basunerar ut vad de har på hjärtat. Den är väldigt långsam och väldigt lång - den längsta satsen i alla dessa stråkkvartetter faktiskt, den inspelning jag har med Takàcs-kvartetten är över 17 minuter - och är som en stor meditation. Titeln är på svenska "Helig tacksägelsesång av en tillfrisknad till Gudomligheten, i den lydiska tonarten" - Beatty hade varit allvarligt sjuk och trott att han skulle dö, men sedan tillfrisknat och blivit helt hög på känslan av att hans tid ännu inte var inne. Musiken är inte sorglig eller mörk, bara en stilla kontemplation över hur underbart och skört livet är, ett ögonblick av insikt och andlighet som tänjts ut till 17 minuter. Den är otroligt vacker, denna tacksägelsesång. Och inte svårlyssnad.
Annars lyssnar jag mycket på John Coltranes "A Love Supreme" just nu som också är otroligt bra. Och som faktiskt är en sorts andlig (no pun intended) kusin till Beethovens stråkkvartettsats. "A Love Supreme" är larger than life, men gör inte så stort väsen av sig, den är paradoxalt nog kaotisk och harmonisk på en och samma gång, dramatiskt bullrande men ändå mäktigt vacker. Den strålar. Den bultar och bankar och lever. Den är helt otrolig, faktiskt. Åh gud vad jag älskar musik. Speciellt sån som inte går att stjäla av självmedvetna hipsters (eller vanligt folk som har Blue Note-skivomslag på väggen). Det går inte att vara cool i "A Love Supreme"s sällskap eller i Beethovens stråkkvartetters sällskap. Du förlorar, du faller på knä. Du blir förintad och går upp i något annat, något större än bloggosfären eller Stockholm. Eller också hör du ingenting.
märker jag en antydan till stockholmshat? odla det!