Mitt nyårslöfte är avhållsamhet från bloggsynden. Vi får se hur väl jag lyckas - kanske kommer jag inte klara av att go cold turkey mer än en dag, en vecka eller en månad. Kanske kommer jag aldrig tillbaka - det är mitt mål, det måste jag erkänna. Så kanske är detta det allra sista inlägget på den här bloggen. Känn ingen sorg för mig, Göteborg - känn ingen sorg för det här, bloggosfär. Skälen till att jag vill lägga av är många, men ett är att bloggandet tar för mycket tid och tankeverksamhet i anspråk. Jag har gett Annika Flynner tre år av mitt liv, nu känns det som det är dags att koncentrera sig på andra saker.
Men även om jag försvinner, så försvinner jag inte helt. Jag skriver ju för Nöjesguiden, Digfi då och då (härnäst en recension av The-Dreams nya skiva), och Opus ska jag börja skriva för någon gång detta år. Och nästa torsdag, den 8 januari, kommer min första artikel för DN På Stan, en ganska stor en faktiskt. Check it out, ni som bor i Stockholm. Sen skriver jag ju för Plain Gold också, och jag har äntligen styrt upp en MySpace-sida för mitt band Les Beaux Chevaux. MySpace är framtiden, kom ihåg var ni läste det först.
Det vore lämpligt att avsluta det här inlägget med Jay-Z:s brasklappsrim från "Encore". Men jag tror jag avstår, dels för att min sorti inte är lika monumental som Jiggas, dels för att jag (till skillnad från honom) inte alls är säker på om jag kommer att göra en Michael Jordan. Däremot kommer jag att tänka på Afrika Baby Bambaataas sista rader från en av mina gamla favoritlåtar:
Now it's time for me to resurrect
I've got to move on and take the next step
Raise my soul from out the graveyard
Take my rap to another backyard
Use my mind to do something new
Something that your crew never thought to do
God up above, won't you help me?
To gather my people in unity?
The new year's here so I'm-a start like this:
Everybody raise your right fist!
Vi ses, ha det bra och gott nytt år!
Fan det var trist, nåväl gott nytt.