sorgeknark

Publicerat i: Allmänt
image132
Gunnar Björnstrand och Max von Sydow i "Nattvardsgästerna"

Finns det inte ett visst mått av pliktskyldighet i hur Sveriges media öser ur sig hyllningar till den bortgångne Ingmar Bergman? Betydde han verkligen så mycket, för alla? Jag tror det är så att oavsett vad folk (och nu pratar jag om journalister, redaktörer, beslutsfattare inom public service) tycker om honom så är de medvetna om att han är en ikon. När en ikon dör så styr man upp de där specialprogrammen och kondoleansböckerna, det är så man gör helt enkelt. Det är som en kunglighet hade dött. Man vet att det hade varit pinsamt om man inte hyllat honom tillräckligt.

Och it's all good om du frågar mig. Sorgeknark! Igår såg jag på förlängda nyheter på tv, hörde Erland Josephsson prata om Ingmar Bergman på radio, hörde den repriserade radioteatern "Vox humana" (jättebra), såg Marie Nyeröds dokumentär, läste på New York Times hemsida, lapade i mig. Idag har jag legat med DN Kultur i sängen hela förmiddagen, gått igenom den pedagogiska tidslinjen och hela grejen. Reprisen av Bergmans "Sommar"-program tänker jag inte heller missa, trots att jag redan hört det. Så gör jag, och så gör många andra. Man gottar ner sig i att sörja och minnas. Är det sentimentalt? Ja, kanske, men in a good way.

Det pratas mycket om varför Ingmar Bergman hade större status utomlands än i Sverige. För mig är det tydligt: dialogen. Inte många vågar säga det just idag, men de styltiga och onaturligt levererade replikerna i SAMTLIGA Bergmanfilmer har en distanserande effekt på alla som förstår svenska. För Woody Allen och alla andra som bara hör ljudet av röster och läser en fullkomligt begriplig textremsa är det annorlunda. De kan ta till sig innehållet utan att irriteras av det teatrala och orealistiska. Så hade jag gärna kunnat se på Ingmar Bergmans filmer. Men de är förstås bra ändå, speciellt gillar jag Persona, Scener ur ett äktenskap, Smultronstället, Sommaren med Monika, Nattvardsgästerna och Fanny och Alexander (mastadontversionen, underbar att se i ett svep!).

Det känns alltid tomt när stora människor går ur tiden. Det gör faktiskt det. Vad som gör just den här tomheten speciell är att Bergman hade ett så intensivt förhållande till döden, det lyste igenom i så många filmer... nu när han själv mött döden känns det därför liksom som en något dramatisk slutpunkt. Döden döden döden. Dödsångest dödsångest dödsångest. Och vad hände sen? Döden kom och tog honom. Och nu är han borta. Dödsångestens trygga röst lyser med sin frånvaro. Att veta att Ingmar Bergman är död kommer ge en viss kuslig eftersmak när man ser filmer som "Det sjunde inseglet" i framtiden. Här är någon som verkligen kämpat emot döden - och nu när han förlorat den fåfänga lilla kampen känns naturens gång på sätt och vis ännu mer hopplös och sorglig.
#1 - - Caroline:

Intressant inlägg nic-loc. Och mycket fint.
och: agree. /sis.

#2 - - Nic-loc (aka Tone Loc):

Tack!! kram

#3 - - Sus:

Fint, personligt, ärligt."De styltiga och onaturligt levererade replikerna i SAMTLIGA Bergmanfilmer har en distanserande effekt på alla som förstår svenska"- SUBLIM (och -i dag -djärv) formulering OCH jag tror du träffat något sant där - de som inte förstår svenska missar det onaturliga i dialogen.
- Dessutom: Det finns minst EN outhärdlig Bergman-film, och det är "För att inte tala om alla dessa kvinnor" där ett stort antal vackra kvinnor (visas i bild) trånar efter en underbar man, cellist, (visas aldrig i bild), man får endast höra ljudet av mannens underbara cellospel eller möjligtvis se en fast manlig hand greppa ståken över cellosträngarna---urrk!!

#4 - - matti alkberg:

men det naturliga, hur viktigt är det egentligen? det är väl knappast en värdemätare i sig?
jag fattar hur ni menar och att ni kanske inte tycker att det är så, men ändå. jag gillar bergman mycket för ATT det är onaturligt. att konsten liksom är sig själv nog och bra så.

#5 - - Anonym:

Rökte du crack samtidigt?

#6 - - Sus:

Vad är bra (film)konst?
Jag tänker på skiftningarna i Josefs ansikte när han ser på Maria (Pasolinis "Matteusevangeliet"): i hans ansikte speglas klentrogenheten,sorgen,det försiktiga hoppet, beslutsamheten...utan att han säger något. I Marias ansikte läser man ingenting -hon kan inte uttrycka vad det är hon ska förmodas känna. Eller Edith Piaf i "La vie en rose":när hon är lycklig, blir jag lycklig, när hon blir förtvivlad får jag ont i bröstet av, med henne delad, sorg. -Alltså, känslor, upplevelser förmedlas, som griper mig. Men uppstyltad utantilläsning? -Ja, vad ÄR god filmkonst?

#7 - - Erik Vestin:

Håller fullständigt med om dialogen. Men är det någon som håller med mig om att den här styltigheten i viss mån vänds till en fördel i "Fanny och Alexander"? Då den utspelar sig runt sekelskiftet och i teatermiljö blir det nästan en realistisk effekt att folk talar som i ett naturalistiskt drama. (Sedan beror det iofs också på att skådespelarna gör ett enormt jobb med att få sina repliker att låta naturliga i munnen på rollgestalterna. Jag tycker att de lyckas med det över hela vägen, i synnerhet Kulle, Malmsjö och Gunn Wållgren. (Ewa Fröling har det dock väldigt svårt i några mer "innerliga" passager.) Om man däremot försöker läsa upp replikerna själv låter de dock märkliga.)

#8 - - matti alkberg:

den onaturliga dialogen är en av de grejerna som gör bergmans filmer unika. att det är det som gör det till film och omöjligt att tänka sig på annat sätt.
jmfr med stumfilmen och tiden innan färgfilmen: att frånvaron av verklighet är en poäng i sig. samma sak gäller fö all bra animee, alla bra tecknade serier: allt egentligen. allt som är otänkbart på andra sätt än som det faktiskt presenteras. god (film-)konst är vad som kunde varit i stället för det som är var eller blev. ett nytt sätt att förhålla sig till världen. igenkänningsfaktorn är helt hopplöst förlegad, och egentligen bara relevant i dokusåpor och nyhetsrapportering.

#9 - - Annika:

Nja Matti, jag tycker du går lite för långt där. Håller med dig såklart, men jag tycker inte att Bergmans filmer är stora representanter för den vackert anti-realistiska Konsten. Tvärtom handlar de ju hela tiden om riktiga människor, riktiga relationer, riktiga situationer. Därför skär det sig faktiskt med dialogen ibland, den bryter av mot allt som annars är så trovärdigt. Men visst kan man tycka att det har en charm i sig, att det är en av grejerna som gör Bergmanfilmer till Bergmanfilmer. Det är ju onekligen ett väldigt effektivt sätt att skriva manus: man får med så mycket mer, man får mycket mer sagt, om man ersätter allt vardagligt prat med laddade fraser.

#10 - - matti alkberg:

Klart man inte kan generalisera överhuvudtaget. Jag menar vad gjorde han? 55 filmer eller nåt? Jag menar i synnerhet hans mer abstrakta, eller om man så vill introverta, grejer: Viskningar och rop, Vargtimmen, delar av Guds-trilogin. Somligt är ju misslyckat. Ormens ägg, Beröringen, (faktiskt) delar av Sjunde inseglet och delar av Höstonaten. Då skruvar även jag generat på mig.
Sen är det intressant med realism vs anti-realism överhuvudtaget och hur somliga får ihop di tu utan att man ens tänker på det. Som Hal Hartley i några filmer, som Allen i några och Fellini i en hel massa filmer.
Gillar du Fellini? Gillar du Hartley?

#11 - - Annika:

Har nog inte sett en enda Hal Hartley-film. Fellini är jag lite kluven till, tycker att han är en smula överskattad, men jag älskar verkligen "8 1/2".

#12 - - matti alkberg:

Hartley är lite 90-tal, alltså daterad. Men Trust, Simple Men och Henry Fool är alla väl värda tiden det tar att se(om) dem.
Fellini: Roma, Amarcord och särskilt Intervista är fem kringlor av fem. och Dolce Vita.

#13 - - Annika:

Amarcord - trist! Får spel av det är den ENDA Fellinifilm som visas på tv, och den återkommer typ vartannat år. Hatar hela den här grejen med frejdiga mustiga familjeskrönor. Det är därför man inte står ut med han där "svart katt vit katt"-regissören heller. Vad hette hans senaste film? "Livet är ett mirakel"? Jesus Christ!

#14 - - matti alkberg:

Håller med om Amarcord-kulten. Fast filmen ÄR bra ändå. Svart katt och det där, jag har inte orkat med en enda av hans filmer för jag är också helt jävla allergisk mot sånt där tjofaderittan alkoholism och dragspel. Hatar också Cinema Paradiso av samma anledningar. Och är fullt medveten om att gränsdragningen mellan skit och geni här är ytterst subjektiv.
Men alltså, måste ut till försvar här, det är ju inte Fellinis fel att alla gjort lightversioner av hans grej. Amarcord har mer med 1900 eller Fula skitiga elaka att göra. Eller Fanny och Alexander, come to think of it.
Och du som verkar gilla metagrejer och sånt, kolla in Intervista.

#15 - - Annika:

"Tjofaderittan dragspel och alkoholism", hihi.
Fula skitiga och elaka är jätterolig. Och har ändå någon sorts allvarlig underton, jag gillar den. Bra film. OK tjatnisse, jag får väl ta och kolla upp Intervista då.
Apropå Bergman-aftermathen så hade Petter en bra kommentar: vad är grejen med att SVT visar alla hans filmer 14.25 på vardagar? Som att det bara är pensionärer som vill se filmerna, bara för att de är gamla, svenska och svartvita. "Lite existentiell ångest sådär till eftermiddagskaffet och korsordet - Flottans glada gossar eller Viskningar och Rop, same difference". Haha!