Var på bio igår och såg "Lady Chatterley", den senaste filmatiseringen som är den första gjord av en kvinnlig regissör. Den var väldigt bra. Kanske den mest romantiska filmen jag någonsin sett - och på så många plan! Naturromantisk, kärleksromantisk, filmfotoromantisk, 20-talsmoderomantisk, teservisromantisk, till och med Englandsromantisk! Gött att efter alla dessa år av amerikanska filmer där fransmän/tyskar/japaner pratar engelska, så kommer en film som utspelar sig i England och alla har engelska namn, men alla pratar franska.

Filmen var som en blandning av "Elvira Madigan" och "Marie Antoinette". Så gött med kvinnliga regissörer som gör nyanserade kvinnoporträtt, det behövs inte ens en massa dialog, det räcker med total uppmärksamhet och en bra skådespelerska. Som här. Känns som en markering att titeln ändrats från "Lady Chatterley's Lover" till bara "Lady Chatterley" - det var henne det handlade om, hela tiden hennes känslor och identitet som stod i centrum. Trevligt också att Parkin, älskaren, inte alls var hunkig och stilig. Det hade varit så billigt. För övrigt var sexscenerna kanske de bästa någonsin.

Synd att Bo Widerberg och Sven Nykvist är döda. Båda hade älskat den här filmen.

Enda problemet var att den kanske var lite lång - nästan tre timmar. Och slutet (SPOILER WARNING!) var lite förvånande, jag hade förväntat mig lite klassisk tragedi. Undrar om regissören Pascale Ferran ändrat slutet för att hon tänkte "nä, jag ska fan inte låta kvinnan lida som hon alltid får göra i såna här historier!" eller nåt. Men ärligt, jag tycker att filmen hade varit bättre om den hade slutat när Constance reser iväg med sin syster. Det hade räckt med en liten faktaruta efter det. Nåja. Jag får nästan läsa boken nu, för att se hur mycket som var ändrat. (SPOILERS END HERE.)

Jag ska avstå frestelsen att placera filmen i någon årsbästalista-hierarki. Nu får det fan räcka.