die zauberflöte

Publicerat i: recension
Häromdagen gick Ingmar Bergmans version av Mozarts "Trollflöjten" på tv. Jag spelade in den på video (hjälp vad jag känner mig gammal) och såg på den igår. Nota bene: min enda relation till Trollflöjten var att jag minns att Inspector Morse tvingade Lewis att gå och se den med sin fru i ett gammalt avsnitt, och när de gick ut från operan sa Lewis till hustrun att han inte fattade poängen. Morse bevittnade detta från sin parkerade bil och log lite. Ja herregud, det var längesen. Mycket senare insåg jag att arian "Der Hölle Rache" kommer från Trollflöjten, det är en sån där perfekt Mozart-melodi som ni har hört tusen gånger men som fortfarande är asbra. Men alltså, jag hade aldrig sett eller hört hela operan.

The verdict? Rätt bra, fast huvudpersonen Tamino var hopplöst tråkig, endimensionellt tapper och dygdig. Papageno var personligare och roligare, men även Pamina gillade man - kanske för att Bergman och Sven Nykvist förvandlade henne till en sjungande Liv Ullman, med close-ups i perfekt skuggat ansikte och oroat/allvarligt ansiktsuttryck. Själva filmatiseringen var lite ambivalent, Bergman vill hela tiden påminna om att det är något som visas på en scen för en verklig publik, lite meta sådär. Även om det är en bluff - han måste ha gjort lika många tagningar till den här filmen som till "Scener ur ett äktenskap", och musiken och sången var tydligt förinspelad - så förstår man att han gjorde så. Man har kanske inget val när det gäller opera på film. Om man ska göra en "film" av det så blir det genast problematiskt, att allt är så ologiskt, att folk kommer från ingenstans och försvinner lika tvärt osv. Så jag tycker att det var ett bra move.

Roligast med Trollflöjten var dock att Ulrik Cold som spelade Sarastro såg ut exakt som Cutty i The Wire. Ja, alltså om Cutty varit vit. Och haft långt skägg och långt hår. Och... alltid klätt sig i röd kåpa.
image207
Ingen bra bild egentligen, annars hade han hela tiden den där välvilliga/förföriska Cutty-blicken.